ANNONS

 

    Kul kultur

Detta är Kul kultursidan av webbtidningen Täby Allehanda (TA), som är en fristående, opartisk och privatägd
lokaltidning i Täby kommun.  Text och bild där inte annat anges: Mac Lennart Lindskog,
mac.lennart.lindskog@tabyallehanda.se, mobiltelefon 073 514 66 60.

Sidan uppdaterades den 5 februari 2024 klockan 15.20.

 

Mackaränger

/En mackaräng är en kort humortext skriven av Täby Allehandas redaktör Mac Lennart Lindskog och ibland illustrerad av Täbykonstnären Åke Westin./


BOKSTAVSUPPRORET:

– Alfabetet är orättvist. Alla personer vars namn börjar med bokstaven A kommer alltid först. Alla som börjar med alfabetets 29:e bokstav Ö får vänta till sist. Man borde vända på alfabetet ibland så att alla bokstäver behandlas lika.

Publicerat: 5 februari 2024.

 

– Läkarvetenskapen går framåt. Om jag hade levt förr i tiden skulle jag ha varit död nu.

Publicerat: 27 december 2023.


– Siffror är kalla, ord är varma.

Publicerat: 26 december 2023.

 

– Siffror är fakta, ord är åsikter.

Publicerat: 25 december 2023.

 

– Igår gick min man ut för att köpa en tidning och har ännu inte kommit tillbaka!
– Lugn, du kan få låna en tidning av mig.

Teckning: Åke Westin. Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 117, som utgavs den 1 januari 2008.

Återpublicerat: 13 november 2023.

 

–  Av gammal vana tänker jag alltid i nya banor!

Publicerat: 30 oktober 2023.

 

–  Nu ska jag avslöja en hemlighet: Vitt vin är inte vitt. Det är genom-skinligt!

Publicerat: 7 augusti 2023.

 


ANNONS


 

Apropå kundundersökningar:
– Tack för ert meddelande om att ni gärna vill veta vad jag som kund tycker om mitt senaste besök hos er. Innan jag svarar vill jag gärna veta hur ni upplever mitt senaste besök hos er.

Publicerat: 12 juli 2023.

 

– Tänk så mycket bättre världen skulle vara om kunskaper och erfarenheter kunde ärvas!

Publicerat: 10 juli 2023.

 

– Tro det eller ej: Alla människor har ett eller flera handikapp. Det är bara det att somliga är skickligare än andra på att dölja det!

Publicerat: 29 maj 2023.

 

– Den brittiska krönte kungens krona uppskattas vara värd uppemot fem miljarder pund.
– Den svenska kronan är värd 100 öre.

Publicerat: 7 maj 2023.
Modifierat: 15 maj 2023.

 


ANNONS


 

– En annons erbjuder resor "till Lützen och Pommern i Gustav II Adolfs fotspår".
– Tänk att kungens fotspår finns kvar efter nästan 400 år!
– Han red ju på hästen Streiff så det är väl hovspår.

Publicerat: 1 maj 2023

 

– Som AI-robot protesterar jag mot diskrimineringen av oss robotar när vi måste kryssa i rutan "Jag är inte en robot" för att bli accepterade.

Publicerat: 1 maj 2023.

 

– Vet du vilket år detta hände?
– Nej, men annars är jag bra på årtal.
– Hur då?
– Jag kan räkna upp alla årtal i kronologisk ordning: Till exempel 1942, 1943, 1944 ...

Publicerat: 17 april 2023.

 

En avstressande replik:
– Det är ingen brådska. Vi har hela resten av livet framför oss.

Publicerat: 17 april 2023.

 


ANNONS


 

Sjukhusknackning = att knacka på en dörr samtidigt som man öppnar den och går in i rummet utan att vänta på svar (förekommer framförallt på sjukhus och vårdcentraler).

Publicerat: 3 april 2023.
Modifierat: 17 april 2023.

 

– Under studietiden på universitetet avlade han en examen och två barn.

Publicerat: 3 april 2023

 

Vid Hägernäsviken:
– Fi fan!
– Lilla vän, det är fult att svära!
– Jag fär inte. Fi fan där!
Svarade den lilla vännen och pekade på en fin svan.

Publicerat: 3 april 2023.

 


ANNONS


 

– Vilken god middag! Vad är det vi äter?
– Rådjurssadel.
– Oj! Om sadeln är så här god hur ska då själva djuret smaka?

Publicerat: 6 mars 2023.
Lätt justering: 20 mars 2023.

 

– Livet är orättvist!
– Ja, det ska vi kanske vara tacksamma för. I annat fall skulle vi nog inte ha det så här bra.

Publicerat: 6 mars 2023.

 

– Jag älskar dig, älskling!
– Är du berusad?

Teckning: Åke Westin. Publicerades första gången med snarlik text i papperstidningen Täby Allehanda nummer 115, som utgavs den 28 augusti 2007.

Återpublicerat: 20 februari 2023.

 


ANNONS


 

– Vi har gjort en undersökning i vår organisation. Av 100 tillfrågade har tre personer svarat på frågan om de är 1) mycket nöjda, 2) ganska nöjda eller 3) missnöjda. Svaren är jämnt fördelade på de tre alternativen. Det är alltså en överväldigande majoritet, två tredjedelar det vill säga 67 procent, som är nöjda i vår organisation.

– Jag tycker tvärtom att resultatet visar att två tredjedelar alltså 67 procent är missnöjda eller bara ganska nöjda.

Publicerat: 13 februari 2023. Kompletterat: 20 februari 2023.

 

En variant av ovanstående mackaräng:

– Svaren i vår undersökning är jämnt fördelade på de tre alternativen 1) mycket nöjd, 2) ganska nöjd och 3) missnöjd. Resultatet visar att alla, 100 procent, känner nöjdhet eftersom även "missnöjd" är en form av nöjdhet.

Publicerat: 6 mars 2023.

 

– Jag och min äkta hälft delar på allt hushållsarbete.
– Vad innebär det?
– Min del uppgår till tio procent.

Publicerat: 13 februari 2023.

 


ANNONS


 

Vi är ödmjuka och lyhörda för dina önskemål:
Ja tack, jag vill fortsätta få alla era reklamutskick.
Nej tack, jag vill inte bli borttagen som mottagare av era reklamutskick.

Publicerat: 13 februari 2023.

 

– Farfar, hur borstade du tänderna förr i tiden när det inte fanns eltandborstar?

Publicerat: 6 februari 2023.

 

Föreningskris:
– Sverige behöver fler invånare för att kunna fylla alla tomma platser i föreningsstyrelserna.

Publicerat: 14 november 2022.

 

Fiskekris:
– Fångsterna i fisknäten blir allt mindre. Inte en enda böckling!

Publicerat: 14 november 2022.

 


ANNONS


 

– Eftersom jag har ätit upp min del av chokladkakan och du inte ens har börjat äta din del, så tycker jag att vi ska dela rättvist på det som finns kvar.

Teckning: Åke Westin. Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 114, som utgavs den 19 juni 2007.

Återpublicerat: 17 oktober 2022.

 

– Vad vill du helst vara: En god förlorare eller en dålig vinnare?

Publicerat: 12 september 2022.

 

– Forskning visar att personer som inte klarar av att stå på ett ben i tio sekunder löper högre risk att dö i förtid.

– Då kommer jag att leva länge. Jag kan stå på två ben i tjugo sekunder. Det blir tio sekunder per ben.

Publicerat: 3 augusti 2022.

 


ANNONS


 

– Min favorit bland vita viner är Pinot Gris.
– Som vegetarian gillar jag inte gris-kött i vin.

Publicerat: 9 juli 2022.

 

– Det är lustigt med klockan. Ett dygn har 24 timmar, men klockan blir aldrig 24:00. Den visar som mest 23:59. Sedan slår den om till 0:00.

Publicerat: 22 juni 2022.

 

– Det är dags att gå upp. Klockan är redan halv sju.
– Ligg kvar. Klockan är bara sex och trettio.

Publicerat: 12 juni 2022.

 


ANNONS


 

Regeringen skickade den 10 juni 2022 ut följande mejl:

"Regeringens utrikesdeklaration presenterades av utrikesminister Ann Linde vid 2022 års utrikespolitiska debatt i riksdagen fredagen den 10 juni. Det talade ordet gäller. Ta del av talet på regeringen.se."

– Varför publicerar regeringen det skriftliga ordet när det är det talade ordet som gäller?

Publicerat: 10 juni 2022.

 

– Täby kommun uppmärksammas för sin omväxlande natur även på Tibblevallens fotbollsplan.

Publicerat: 31 maj 2022.

 

– Människor är konstiga. De markerar rutan framför "Jag är inte en robot". Jag som är en riktig robot är programmerad att göra samma sak.

Publicerat: 30 maj 2022.

 


ANNONS


 

Partipolitik i ett vinperspektiv:
Rödvinsvänstern, rosémitten och vitvinshögern.

Publicerat: 20 maj 2022.

 

Partipolitik i ett ostperspektiv:
Raketostvänstern, prästost-
mitten och herrgårdshögern.

Publicerat: 20 maj 2022.

 

Partipolitik i ett mjölkperspektiv:
Havremjölksvänstern, mellanmjölks-mitten och gräddhögern.

Publicerat: 5 maj 2022.

 

– På den gamla goda tiden kom Täby Allehanda ut som pappers-tidning.
– Hur kändes det?
– Tryggt och tryckt!

Publicerat: 19 maj 2022.

 


ANNONS


 

– Ju mer man lär sig, desto mer glömmer man.

Publicerat: 13 maj 2022.

 

Anställningsintervju:
– Vi behöver någon som kan hålla många bollar i luften.
– För mig är det viktigare med en boll i mål än tio i luften.

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 113, som utgavs den 24 april 2007.

Återpublicerat: 28 april 2022.

 

På T-Centralen i Stockholm:
– Vad står du och tänker på?
– Jag gör som SL säger: Tänk på avståndet mellan vagn och plattform!

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 28 april 2022.

 


ANNONS


 

Kort version:
– Härmed förklarar jag mötet öppnat.
– Votering!

Lång version:
– Härmed förklarar jag mötet öppnat.
– Votering!
– Votering är begärd och ska verkställas. Men vad ska vi votera om?
– Rösta om innebörden av de fem inledande och intetsägande orden: "Härmed" med vad då: Ett klubbslag eller något annat? "Förklarar" förklarar ingenting. "Jag" har inte utsetts av mötesdeltagarna. "Mötet" måste preciseras: Det finns miljontals möten i världen. "Öppnat" för sedvanliga floskler eller pratkvarnar?

Publicerat: 11 april 2022.

 

På restaurangen:
– Har ni vetesaft?
– Ja, Absolut!

Publicerat: 20 mars 2022.


– Hur kan ni ha så lågt pris på köttfärs?
– Vi har skurit ner personalen.

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 15 mars 2022.

 


ANNONS


 

– Varför ska kvinnor ha lika lön när inte ens männen har det?

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 15 mars 2022.

 

– Som ny minister i regeringen kommer jag att vända på alla stenar!
– Även runstenarna i Täby?

Publicerat: 30 januari 2022.

 

– Det sägs att ett enda glas vin kan vara riskabelt.
– Ingen risk för mig. Jag dricker alltid minst två glas.

Publicerat: 30 januari 2022.

 

– Jag råkade klämma ena handen i din bildörr.
– Oj, hur gick det?
– Jo tack, det känns lite ömt.
– Jag menar: Hur gick det med bilen?

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 111, som utgavs den 1 januari 2007.

Återpublicerat: 27 januari 2022.

 


ANNONS


 

Apropå barnmorskekrisen:
– Ingen kvinna ska behöva föda barn själv!
– Vem ska då föda barn?

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Varför blundar du för dina fel och brister?
– För att det då blir en person mindre som ser dem.

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Får jag bjuda dig på en whiskygrogg?
– Nej tack, jag dricker inte utspätt vatten.

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Här sitter du och slevar i dig vispgrädde ser jag.
– Ja, vispgrädde är nyttig. Den innehåller mycket luft. Människan behöver luft för att kunna andas. Vispgrädde är alltså livsviktig.

Publicerat: 3 januari 2022.

 

– Människornas utandningsluft innehåller växthusgasen koldioxid.
– Rädda miljön: Sluta andas!

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 111, som utgavs den 1 januari 2007.

Återpublicerat: 3 januari 2022.

 


ANNONS


 

Illustrerade
mackaränger
som tavla,
vykort och
glasunderlägg

Mac Lennart Lindskog kommenterar bilden och texten:

Den här glada kvinnan med två vinglas är en av de populäraste illustrerade mackarängerna.

Den har tillverkats som tavla i fint gicléetryck, som vykort och som underlägg till dryckesglas. Kan även göras som serveringsbricka av Åke Westin.

Kvinnans fråga "Får man mer färg på kinderna av rött vin än vitt vin?" är ju rolig i sig.

Efter publiceringen den 1 november 2007 i papperstidningen Täby Allehanda har mackarängen fått en fortsättning med följande svar:

– Ja, man ser skillnaden om man baddar vitt vin på den ena kinden och rött vin på den andra kinden!

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 


– Hundägare är ett konstigt släkte, De plockar upp hundbajset med en plastpåse och sedan slänger de alltihop på marken lite längre bort.

Denna teckning av Åke Westin publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 110, som utgavs den 24 oktober 2006.

Återpublicerat (med byte av orden "vid vägkanten" mot "på marken"): 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Årsbok med
Åke Westins
teckningar till
mackaränger


"Åkes Årsbok 2008" heter en bok som affärsmannen Anders Backman, Täby, gav ut på sitt företag SilverDalen International AB år 2008.

Projektet med bokutgivningen drevs av Täby Humoristiska Sällskap.

Boken innehåller ett urval av de bästa teckningarna som konstnären Åke Westin har gjort till mackaränger (humortexter) skrivna av Mac Lennart Lindskog.

Texten under omslagsbilden lyder så här: "I Amsterdam finner man konst. Jag van Gogh."

Frågor om Åke Westins konst besvaras på webbplatsen https://westin.nu.

Frågor om boken besvaras av Mac Lennart Lindskog. Anders Backman avled den 23 juni 2022.

Publicerat: 7 juli 2022.

 


ANNONS


 

Kommentera innehållet i Täby Allehanda på företagets Facebooksida!

 

Krönika 50 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Bistert med blister

Och så sitter man då här och fumlar med sina blister. Nä, inte bilister. Blister sa jag. Tycker du jag låter bister är det bara början. Krönikan är en uppgörelse med vårt (65+) sätt att prata, som ofta låter mer som "Gnället i kapellet" (Pekka Langers översättning av Elvis Presleys "Crying in the chapel") än ett samtal.

Men åter till blistren.

De är ju bara för att jag ska minska blodtryck och kolesterolet. Det är väl inget att oja sig över, men jag medger att jag i offentlig miljö (hotellets frukostmatsal) försöker dölja vad jag sysslar med när de små tablettuslingarna poppar ut och studsar omkring på bordet.

Blistren är också en påminnelse om att jag bör (mest för min egen skull) presentera tabulistan. Alltså den samling samtalsämnen som vi seniorer gärna ägnar oss åt i brist på något annat. Tabulistan kompletterar jag därför med en alternativlista:

Tabu #1. (Så anges ordningsföljd numera. Vet inte varför, men det ser ju modernt ut. Typ). På middagar med vännerna pratas inte längre resminnen, politiska dumheter, olästa böcker, förbisedda tv-filmer och allsköns smått och gott. Nä, nu är det: "Hur har du med din artros? Och hjärtat. Det dunkar som det ska? Jag kommer ihåg när jag var på akuten senast.

Bytes mot: Friska historier …

Tabu #2. Eller så gnäller vi: "Varför skottar dom vår gata sist av alla? Finns det inte en enda bank som tar emot kontanter längre? Det är ju fruktansvärt som dom kör nuförtiden.

Bytes mot: Solskenshistorier. Gäller även SVT.

Tabu #3. Nästa samtalsämne är inget samtal, utan som bäst två monologer. Ingen lyssnar på den andre när det gäller barnbarn. Barnbarn upp och ner och ut och in. Vad de gör, när de gör det och hur söööta de är.

Försöker man få in en replik visar kompisen bara upp sin mobil och där dyker de tidigare nämnda kidsen (försöker bara hänga med i språkinvecklingen) upp i en aldrig sinande ström. Försök tappa intresset för den visningen och du blir definitivt den minst älskade senioren på den middagen.

Bytes mot: Golfhistorier eller något annat lögnaktigt.

Tabu #4. Sedan snackar vi om hjälpmedel. Det är rullatorer, kryckor, elfyrhjulingar, hörapparater i en aldrig sinande ström. Jag försöker med: "Skjut upp användandet av hjälpmedel så länge du kan" (som jag fick höra av någon pigg typ). Inser samtidigt att jag har dubbar på både däck och skor. Och skaffat ett långt skohorn.

Bytes mot: Campinghistorier från Primus-tiden.

Tabu #5. "Hur kan en tallrik pasta med små ynkliga köttbitar kosta 149 kronor! Skandalöst." Allting har blivit dyrare. Bättre var det förr. Då fick man något för pengarna. Nu känns det som man blir rånad, när man besöker minsta lunchsluk".

Bytes mot: SCB:s penningomräknare. Fakta först. Åsikt sen.

Kommen så här långt i beskrivningen av trista samtalsämnen behövs en andningspaus och ett klargörande.

Ur munnen kommer självklart det som hjärtat är fullt av. Inget konstigt med det och eftersom alla har någon krämpa som stör är det ju fint att kunna nicka i takt och vara överens.

Så kanske är det inte enbart av ondo, men ändra åsikt? Nä, sånt gör man inte i min ålder så jag står nog för listan ovan.

Kommen så här långt grips jag av insikten: när man skriver en hel krönika om elände, sjukdomar och refererar till hur mycket bättre det var förr. Är det då inte hög tid att sätta punkt?

Hhmmm.

Dessutom har Täby Allehanda med gott mod och väl förrättat värv gått ner i viloläge. Då gör jag nog det samma.

"Tak for nu", som dansken säger.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 25 december 2023.


Kommentar:

Tack själv, som svensken säger.

C-H Segerfeldts "varannanmåndagliga" (min formulering) krönikor har nu publicerats så ofta som 50 gånger under två år. Med hög och jämn kvalitet. Med träffsäker analys av tidstypiska situationer i det svenska samhället – framförallt här i Täby. Lättsamt skrivet med humoristisk knorr.

C-H Segerfeldts krönikor har bidragit till att göra Täby Allehanda både intressantare och roligare. Nu påbörjas dock ett uppehåll med hans krönikor på obestämd tid.

Anledningen är, som tidigare har meddelats, att Täby Allehanda har bestämt sig för att gå ned "i varv" eller "på sparlåga" eller som C-H skriver "i viloläge". Med denna lägre ambitionsnivå driver jag tidningen vidare – tills vidare.

Mac Lennart Lindskog
Täby Allehandas tidningsutgivare och redaktör
Publicerat: 25 december 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 49 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Spädbarnsgympa med skrik


– Det var nog den yngste motionären jag sett här. Ska du hjälpa henne upp på maskinerna?

Den unge motionärens ledsagare log åt min undran och ställde varsamt ner bilbarnstolen på golvet bredvid trampmaskinen.

– Han är faktiskt två månader och nu har jag försummat både motion och styrketräning alldeles för länge, sa barnets träningskompis och klappade sig pedagogiskt på magen.

– Barn är väl inget hinder, lade hon till med ena ögonbrynet höjt.

Jag nappade inte på den förstuckna frågan. Inte heller gjorde jag den minsta antydan om inte ens jag som vuxen, mådde bra av den högljudda musiken.

Jag ställde in min maskin, men arbetet avbröts av att musiken överröstades av barnskrik. Nu har ungen fått en fot i nyllet eller hamnat under benpressen, tänkte jag. All verksamheten i form av åtta 65+ avstannade. Alla såg på mamman som nu bar barnet utan stol och upprört blängde på en karl i mogen ålder.

– Men ser ni inte att det ligger ett barn här? Ni sparkade faktiskt till henne!

Mannen hade inte avslutat sitt pass så han fortsatte koncentrerat att göra det han kommit dit för. Att döma av ansiktsfärgen hade han nog inte heller tillräckligt med luft för ett replikskifte.

Men det hade kvinnan.

– Är det för mycket begärt att vi tar hänsyn till varandra?

Nu var tiden vid maskinen ute och mannen hade tänkt färdigt.

– Jag hade nog inte räknat med att det skulle finnas ett hinder mellan maskinerna. Framför allt inte att det skulle vara en unge i det. Är du rädd om barnet föreslår jag att du ställer korgen någon annan stans.

Nu tränade ingen kvinna längre. Som den känslokalla man jag är fortsatte jag dock. Mest för att på ett naturligt sätt komma närmare händelsernas centrum. Detta kunde ju bli riktigt sedelärande och intressant.

Men se det tyckte ingen av kvinnorna. Mamman fick stöd både från trampmaskinen, step-up-brädan och knäna-böj-apparaten.

Kommentarerna var inte aggressiva, men mycket tydliga. Om man säger så. Det fanns ett (undertryckt?) behov av att få säga ifrån. Då jag nu hade ryckt farligt nära vulkanens mitt ville jag varna kvinnorna för min ankomst.

– Nu tror jag nog att damerna får sprida sig lite, Det duger inte att stå här och ha trevligt.

Ytterligare en karl som inte tycker om barn! Nä, de sa ingenting, men kroppsspråk kan vara väldigt tydligt när man inte har så mycket kläder på sig. Typ.

Kanske var mitt eget det också. Någonstans syntes det nog att jag tyckte det var en urlöjlig idé att ta med sig spädbarn på gym. Barn behöver i den åldern bara två saker: trygghet och mat. Inget av detta finns på gymmet även om åtskilliga motionärer springer omkring med nappflaskor och suttar.

Men den som har som enda och viktigaste uppgift att ta hand om någon som inte kan ta hand om sig själv, kanske får stå ut med att ha det tråkigt några månader. Kanske till och med avstå från något de uppskattar.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 11 december 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 48 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Kränkande särbehandling
med regler

Vi såg honom på långt håll i korridoren. En kille 18+ som bar på ett vedträ. Stort, minst en halvmeter i fyrkant. Det såg tungt ut. Och det var försett med Apples typiska logo.

– Han ska bära på det hela dan för att han brutit mot skolans mobiltelefonregler, sa vår vän som var biträdande rektor vid skolan och nu stolt förevisade sin arbetsplats.

Mamma mia! Vad är detta för en skola? Får man straff för att man bryter mot regler? Och vad har hänt med elevinflytandet? De borde ju satt stopp innan regler hindrade deras välbefinnande.

Det är ju dylikt som kallas kränkande särbehandling och vi besökare var på vippen att börja protestera, men redan i nästa klassrum på rundvandringen kom ännu en överraskning.

I ett hörn stod en cirka 1,5 meter hög nyckel i stål lutad mot en vägg ("Den får man bära den dag man glömt nyckeln till sitt skåp"). Mitt emot stod en träklocka modell stationsur med bärrem (… när man inte passat tiden). Dessa attribut gällde speciellt för de elever som valt den linje som var en förberedelse för senare militär utbildning.

Kan du se bilden? Eleverna som kommer in i matsalen bärandes på ovanstående. Och kommentarerna från skolkamraterna, glåporden, gliringarna från retstickorna.

Du har redan gissat. Detta kan inte handla om Sverige. Här har vi elevdemokrati och här ställs inga andra krav på eleverna än sådana de anses klara av. Sanktioner finns inte på kartan. Klarar man inte en uppgift är det läraren som misslyckats. Inte eleven.

Skolan vi besökte var en danska s k Produktionsskole. Den är frivillig och har som enda och viktigaste uppgift att fånga upp de elever som av någon anledning inte fullföljt gymnasieutbildningen. Elever som hamnat mellan stolarna. Eller som danskarna själva beskriver det:

"Produktionsskolen er et praktisk uddannelsestilbud, baseret på praktisk arbejde og undervisning i værksteder. Her kan du prøve at arbejde indenfor forskellige fagområder. Mens du arbejder kan du tænke over, hvad du skal uddanne dig til eller arbejde med. Og du har altid kammerater og en voksen vejleder at tale med."

Hanne visade oss skolans regler som alla får läsa igenom innan de börjar. Noga. Och sedan underteckna när de förstått.

– Ett straff kan aldrig bli kränkande när du känner till reglerna. Du kan bli arg och irriterad, men du har faktiskt gjort ett val när du bryter mot reglerna. Att du får ta konsekvenserna av detta val är per definition inte kränkande. Det är demokrati.

Det tog en stund att smälta Hannes påstående. I stället började hustrun och jag att jämföra. Jag bidrog med läraren vi båda kände, som berättade om en kollega som undrade vad eleven läste för böcker hemma. Några timmar senare hörde elevens förälder av sig och anklagade honom för att ha kränkt elevens integritet. Vad eleven (sonen) gör i hemmet angick inte läraren!

Eller läraren som på elevens fråga svarade: "Du måste läsa mer om du ska nå upp till C". Vad tror du hände då? Jo, eleven beklagade sig hemma och fick naturligtvis stöd. Lärare och förälder möttes på rektorsexpeditionen, där läraren fick fullständigt klart för sig att hon gjort fel som krävt något av eleven.

Och då dyker Produktionsskolen upp igen: "Den som levererar, lever upp till krav och regler, får en annan start i livet än de som bara åker med".

Då drog tankarna iväg in i gängkriminaliteten och det var ju inte meningen?


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 27 november 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 47 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Godis med förhinder

Fem näpna (sägs bara av 65+) monster stod utanför ytterdörren den 31 oktober. Halloween alltså.

"Bus eller godis?" Nymålade anleten tittade tillkämpat förskräckligt upp på mig. Fruktansvärda att se, vilket enligt normen också skulle avspeglas i mitt ansikte. Därför ryckte jag till och tillbaka. Genomförde alla de saker en vettskrämd person kan uppbåda utan att tappa ansiktet.

Sedan blev det lite stilla i gruppen och jag insåg vad som förväntades.

"Bus", krävde jag stillsamt.

Förvirringen blev total. Monsterkopiorna tittade på varandra. Tystnad. Häxan till vänster vände sig om och tittade (vädjande?) på medföljande säkerhetsvakter, förklädda till föräldrar.

"Vad ska vi göra nu då?", undrade häxan, men föräldrarna gav ingen vägledning. De hade kanske inte planerat för att någon skulle vara så dum att hen frivilligt ville ha bus?

För att inte förstöra högtiden och stämningen bytte jag taktik och klämde till med:
"Nån som vill ha godis?"

Hallåvin betyder inget för mig. Har ingen tradition att referera till, men hustrun hade givetvis med omtanke och inlevelse ställt fram en korg. Innehållet var kalorisnålt och magert av bara den, naturgodis. Det hörs ju på namnet att det inte kan vara fettbildande.

Små barnnävar dök ner i skålen, men en tvekade.
"Är'e nötter där?"

Jo, det var det nog någonstans så jag föreslog att hon skulle ta lakritsbitarna i stället.

Fadern som avvaktat i bakgrunden anade nu oråd och närmade sig. Utan en blick på mig som bjöd på godis, fångade han in den tveksamma.

"Det där är inte bra för dig, Elin. Kom nu!"

Mamman som sänkt kameran i blotta förskräckelsen inför det hot barnen utsattes för, undrade vad som stod på.

"Han bjuder på nötter. Vad tänker han på!"

Detta sagt till hustrun, men tillräckligt högt för att jag skulle inse hur enfaldig och obetänksam jag var. Nu gällde det att snabbt komma på en lagom sötsur replik. Jag hade bara sekunder på mig medan de andra barnen klämde i sig naturgodiset med frenesi.

"Det finns alltid risker med att tigga. Om du vet att ditt barn inte tål nötter varför utsätter du henne då för den risken?".

Inte den bästa repliken, men när dörren stängts undrade jag förstås hur pappan hade tänkt? Oh, så gulligt. Elin och hennes syskon och kompisar klär ut sig till monster och tigger godis. Att en i skaran var nötallergisk spelade ju ingen roll. Det är ju givarens ansvar. Folk bjuder väl mest på sliskigt godis gjort på gristarmar – och klövar. Totalt ofarligt. Inte kunde han ens tänka sig att nån kunde bjuda på nötter när så många är allergiska.

Om han nu tänkte över huvud taget.

Håhåjaja. Jag har precis haft nöjet att möta medvetna småttingar som är vana vid att allt cirkulerar kring dem. De visste vad de skulle fråga och knäckte nöten med godiset. Tyvärr visade de vuxna, som dagligen curlar och skyddar de små, inte samma omdöme.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 13 november 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 46 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

När storleken har betydelse

– Ett par shorts. Storlek 52.

Jag försökte vara en sådan där önskekund: vänligt leende, vetandes vad han ville ha och till och med sätta storleken korrekt.

– Det har vi tyvärr inte.

– Är det shortsen ni inte har eller storleken? undrade jag. Fortfarande försynt (för den luttrade läsaren). Ungdomen bakom disken dröjde med svaret. Sökte av taket för att hitta den där 52:an som gubben ville ha.

– Menar´u W32 eller 34???

– Va? W? Vadå?

Nu uppstår ett dilemma: hon vill sälja något som jag inte känner till och fattar inte vad jag vill ha.

– Men du som är proffs vet väl ungefär hur många W jag behöver?

Det där med proffs brukar ta, men inte denna gång.

– Jag vet inte riktigt. Men jag kan söka på nätet.

Jag tog med mig smakrådet och gick.

Historien upprepade sig i de följande affärerna. En del försökte. Andra stirrade på historielektionen, som plötsligt ramlat in genom entrén.

– Jag kan mäta midjan, föreslog en ungdom och viftade med något som var misstänkt likt en piska. Jag avböjde.

Detta är anledningen till att vi karlar inte vill bli utsatta för offentlig skändning. Vi vill bara inte förpassas till provhytter och utsättas för kränkande särbehandling från omgivning.

Det är ont förtal att vi karlar inte skulle vilja prova kläder. Vi orkar bara inte stå på ett ben och svära och samtidigt lyssna till hur damerna utanför provhytten förtalar oss storleksresistenta gubbar. Vi talar om vad vi vill ha och hoppas att detta ska förevisas. Icke. I stället blir det:

– Jaså, den storleken passade inte heller. Här har vi en större, säger ungdomen och kastar ett tygstycke över provdörren.

Felet är mitt. Helt och hållet. Min storlek är fel, min midja är fel (sitter för högt förmodligen), mina ben är för korta och min armarna för långa. Makan berättade en sedelärande historia från sin provning av Lundhags byxor:

"Jag är en 42:a. Mina gamla Lundhagsbyxor från 2006 passar mig perfekt, men vad är det med dom här? Dom slutar ju nedanför midjan och går inte att knäppa. Det är definitivt inte 42!"

Säljaren tittade då på hustrun uppifrån och ner, Betraktar objektets dåliga passform till de nydesignade byxorna. "Du är tydligen inte en 42:a".

Dylikt säger man inte till min fru. Faktiskt inte till mig heller. När upphörde en 52:a att vara en 52:a? Varför kan man inte översätta W till svensk storlek? Och det är klart att midjemåttet inte stämmer när man flyttat ner det till höfterna.

Eller skjortor? Varför slutar de nere vid fingertopparna? Är det för att manschetterna ska användas till annat eller för att ingen orkat tänka hela ärmen ut?

Och kavajen makan förärade mig i present. Suveränt snygg. Jag trivs redan, men varför ska den inte gå att knäppa? Jorå, jag har fått en plausibel förklaring av yngre närstående:

"Om man kan knäppa kavajerna blir de så fula när de är öppna. Fattar´u väl?!"

Det löste sig till slut med shortsen, men inte tack vare säljare eller affär, utan endast genom att offret (jag) bestämde sig för att inte ge upp utan prova alla W-modellerna till de tog slut. Jag började på W32 och slutade på 36. Eller nåt.

Kan jag slippa höra något snack om att jag inte fattar det här med storlek. Va!


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 30 oktober 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 45 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Stick!

Sitter och väntar på provtagning. Den kontemplativa tristessen avbryts plötsligt av ett illvrål inifrån provtagningsrummet. Då dörren var öppen kunde vi som var satta på vänt följa dramatiken.

– AJ! Det gör ONT.
– Men lilla vän jag har inte stuckit dig än, säger sköterskan med det milda tålamod som sjukvården är så bra på. Barnet hulkar och mamman rycker in.

– Kan du inte göra det på något annat sätt? Många gör det i fingret, rekommenderade den oroliga modern. Hennes barn var under attack och skulle skyddas.

Sköterskan förklarar varför det inte går denna gång och att döma av barnets tilltagande protester har hon tydligen kommit för nära med sprutan igen. Jag försöker diskret nyfiket få en bild av dramatiken. Jag får inte hela bilden, men anar i alla fall en 8-10-åring sittandes i mammans knä.

Modern bytte taktik.
– Anton, det känns nästan inte alls och det går över innan du hinner märka något.

Men Anton låter sig inte luras. Han tänker ta kampen mot sin plågoande. Tydligen har han lång erfarenhet av tidigare (vunna?) kamper. Nu kunde vi alla höra moderns tilltagande oro:
– Mamma lovar att det inte är farligt Anton…

– Han kan få något lugnande, föreslår sköterskan, som kanske tänkte på dem som fortfarande väntade på sina stick.
– Man kan väl inte ge droger till ett litet barn. Modern uppbragt protesterande.

Men nu börjar sköterskans tålamod tryta.
– Då får du hålla fast honom. Annars kan det göra ont på allvar.

Nu var jag bara tvungen att kika in genom dörren. Mamman hade lagt en hand på Antons panna och den andra om hans axlar. Barnet skulle skyddas. Sprutan skymtar hotfullt till vänster i bild.

Det tog någon sekund så var nålen i armvecket och provröret påsatt. Anton drog in luft och skulle just uttrycka sitt missnöje, när han ångrade sig mitt i andetaget och förvånat tittade på sin arm.

– Är det mitt blod som rinner ut där? Fascinerat (tror jag i alla fall) kollar han flödet ur armen och sköterskan kunde lugnt byta behållare. Inte tillstymmelse till reaktion. Mamman trodde uppenbarligen inte sina ögon och släppte greppet om pannan.

– Ser du Anton. Det var ju precis som jag sa, konstaterade hon belåtet. Anton som nu blev påmind om den förskräckliga sprutan i armen utstötte ett nytt vrål. Denna gång till ingen nytta alls då operationen redan var genomförd. Sköterskan hade dessutom rullat iväg utom räckhåll.

Jag återgick till mitt väntande, men kunde ändå formulera några tankar; vad var det jag hade åsett (sägs bara av 65+)? Resultatet av ett idogt curlande? Goda föräldrar skyddar sina barn och utsätter dem inte för fara, risk eller ens antydan till svårigheter. I sin iver att vara den skyddande, trygga modern drar man sig inte för att gå emot auktoriteter.

Pendeln har väl svängt 180 grader sedan jag var barn. Pedaldrivna tandläkarborr gjorde ont. Stick och smisk uppträdde emellanåt och det fick man bara ta. Men man slapp massor av förmaningar: klättra inte så högt, åk inte så fort, ta på dig hjälmen!

Naturens (?) ordning upprätthölls naturligt: pappa sköt på och mamma höll emot. Det var så man förbereddes för livet utanför hemmet trygga väggar.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 16 oktober 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 44 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Ett anfall av svårartad lättja

Jag lämnade gymmet i eländigt skick, men hörde i alla fall det glada tillropet på vägen ut:
– Hej då, men var har du hustrun idag?

Jodå, de är alltid så vänliga och i ett infall i samma anda försökte jag dessutom vara rolig:
– Tyvärr, hon är kvar hemma. Hon har fått ett anfall av svårartad lättja.

Receptionistens min var obetalbar. Den växlade från total överraskning, misstro, undran till medlidande. Det var uppenbart att hon inte hört diagnosen förut, vilket hon också bekräftade när jag gick tillbaka till disken för att reda ut begreppen.

– Är det något allvarligt? undrade hon med den empati och deltagande som hon trodde situationen krävde. Mitt svar gjorde henne inte generad, utan bara glad.
– Lättja kallar vi i vår ålder det du kallar lathet.

Jag funderade om jag skulle våga ta ett steg till i mitt outsinliga behov av att vara vakthavande språkpolis?
– Vet du vad kättja är?

Du gissade rätt bästa läsare. Hon hade ingen aning här heller. Hon konstaterade bara att vi inte riktigt förstod varandra. Tyckte nog att det var hon som var 50 år yngre som hade tolkningsföreträde. Typ.

Jag valde förklaringen: Begär efter könsdriftens tillfredsställande. Inte vågade jag använda det mer adekvata uttrycket kåt. Inte på gymmet i alla fall.

Jag behöll nästa ord för mig själv: flättja (googla på det du!). Ingen större mening med att få rätt igen.

Men spelar det någon roll? undrade jag på väg till bilen. De yngre blandar upp språket med engelska ord utan att tänka. Och det händer tyvärr (alltför ofta), att jag inte förstår eller missförstår. Ska jag slå dem i huvudet varje gång med ett korrekt och adekvat svenskt språkbruk eller ska jag bara låtsas som om jag förstår?

Under min aktiva tid stötte jag vid ett par tillfällen samman med Fredrik Lindström (den ständige doktoranden i nordiska språk) och han tvekade inte när vi diskuterade engelskans inflytande och intrång i det svenska språket.

– Om du förstår, vilket du säkert oftast gör, så finns det ju ingen anledning att rätta till vad den andre sagt. Det är bara ditt behov av att vara duktig som styr. Inte att er kommunikation skulle vara otydlig.

Och kanske är det precis så det är. Med ryggmärgen reagerar jag på defaultläge, delita, sale, new arrivals, dejta, sejva och så vidare i all oändlighet. På en skylt hos min frisör står det: "OBS! parkeringstiden är bara 3h". 4H vet jag vad det är, men tre???

Och så det här isch. Klockan fem-isch. Usch! Vad är det för fel på typ eller cirka?

Nä, nu tar vi och lugnar oss lite och tänker på en av Fredrik Lindströms favoritförklaringar: Språk handlar om kommunikation och sammanhang. Det löser sig oftast. Om inte så förtydliga dit kroppsspråk. Då brukar det fungera.

Alltså: bortse från ovanstående. Det var bara en sur inlaga från en övervintrad språkpolis.

PS. För dig som vill ta genvägar kan jag hjälpa till lite med flättja – det handlar om flärd.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 2 oktober 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 43 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Kan modern tid bli omodern?

Nato har inte bara satt fart på debatten, utan också ställt till det med tiden eller rättare sagt tidsbegreppet. Enligt rapportörer i media är vår Natoansökan det största som hänt i modern tid. Att det dessutom betecknas som historiskt krånglar till det ytterligare. Historiskt är ju tillbakablickande och reflekterande och inte något tidsbegrepp.

Jag undviker med avsikt det troligen betydligt äldre tidsbegreppet mannaminne. Det är genusbelastat och därmed minerad mark för en man i min ålder. Spelar ingen roll om jag försöker hävda fakta: mannaminne kommer från man som är en gammal genusform av människa. Vi släpper detta farliga sidospår och återvänder till den moderna tiden.

Men när är då modern tid. När börjar och slutar den och kan den rent av bli omodern? Och är det skillnad om den som refererar till begreppet är ung eller gammal?

Kan det vara efterkrigstiden? Njaaä, historiker struntar fullständigt i begreppet och delar in tiden efter sammanhållande händelser (i alla fall sedan sent 1700-tal). Medier preciserar inte alls. De överlåter åt läsaren att tidsbestämma. Praktiskt. Beroende på politisk uppfattning, ålder, införskaffade klassmarkörer, antal skilsmässor och barn o.s.v. kommer ju alla att få rätt.

Vi söker vidare. Kanske kan kulturen ge någon vägledning? Hur modern är till exempel MoMa i New York eller för den delen Moderna museet i Stockholm eller annorstädes? Men inte heller här blir det något napp. Modern konst omfattar perioden runt 1870 och ca 100 år framåt. Sedan blir den samtida och till dylik kan man ju inte referera. Det blir ju liksom bara några ynka decennier att klämma till med.

Sista halmstrået verkar också lite klent, men avgjort modernt. Mode. Här växlar det ju så fort att allting som kan bäras av människor kan åberopas som modernt. Fast det gäller ju att hänga med i växlingarna och för tusan hakar (sägs bara av 65+) inte använda ålderdomliga begrepp på kända klädtrasor.

Den som kallar en overall för en overall, har definitivt avslöjat både ålder och åsikter. Det heter one piece. Eller gjorde det i alla fall under något år under sent 2010-tal. Inte mycket till modern tid alltså.

Jag prövade mig vidare i modebranschen och visade hustrun på ett jumperset i ett skyltfönster. Det mindes jag tydligt att jag sett på flickvännen i ungdomen. "Skärp dig, sa hustrun. "Det heter twin set!".

Jag skärpte mig, men jag kommer aldrig att kalla begagnade kläder för vintage. Gå omkring i paltor när man kan köpa nytt och modernt. Pytt med det, som dansken säger.

Så jag får väl fortsätta att sväva i okunnighet om "modern tid". Fast oss emellan är jag övertygad att den började 1986. Då köpte jag min första Mac (Macintosh på den tidens språk). Sedan dess är jag oavbrutet modern. Och med i tiden!


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 18 september 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 42 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Telefonförsäljare är ju också
människor, men ...

Med stigande ålder har mitt tålamod med vidhängande tolerans faktiskt genomgått en föryngring. Kan märka en viss ökad fördragsamhet med saker jag inte kan göra något åt. Användbart i många sammanhang, men är inte tillräcklig när telefonförsäljarna inte tar mina vänliga (jo, det är sant) avböjanden som ett nej, utan som en uppmuntran till ytterligare ansträngningar. Då surnar jag till och det där med tålamod är som bortblåst.

Ja, jag vet att de gör sitt jobb, men jag börjar tröttna på ovidkommande och oönskade samtal. Därför har jag testat några varianter med viss framgång.

Du förstår genast att det är en säljare. Ingen (som jag känner i alla fall) låter så insmickrande, såpigt hal:
"Hej, jag ringer från Papper och Blad AB. Hur står det till idag?".

Invänta inte nästa replik. Det är nu du ska slå till:

"Vad roligt att du ringer och frågar om det. Underbart. Äntligen någon som bryr sig om hur jag mår. Inte ens mina barn frågar mig längre och då har jag varit sjuk länge. Och så ringer du när jag som bäst behöver lite uppmärksamhet och stöd. Det här var verkligen en glädjens dag…".

Sedan ångar du på. Du får inte tappa vare sig i tempo eller initiativ. Säljaren ska inte få en chans att komma in i samtalet. Minsta försök från uppringaren att prata om sitt erbjudande ska avbrytas av dina intetsägande litanior. Framför allt får du inte göra någon paus för att andas. Snacka på både in- och utandning. Det blir att träna både andning och suggestiv självömkan.

Om säljaren inte faller ihop av medlidande (eller irritation) och avslutar, är det dags att smidigt glida över i nästa fas; en detaljerad beskrivning av sjukdomar och relaterade krämpor.

Jag garanterar att det ger resultat, men jag inser att verkligheten kanske inte är anpassad för denna form av att mota säljare i grind. Se det som en liten parodi. Typ.

Men något behöver göras. Jag lyssnar till allt fler säljare (ofta fram emot eftermiddagen) som visar uppenbara tecken på leda och att de lider av alla nej. Det märks i både humör och budskap. Tonen är ofta kortfattad och på gränsen till ovänlig. Detta beteende är vanligare bland unga herrar än damer.

Därför har jag börjat använda en annan typ av undanmanövrarna typ: "Va? Hallå? Hallå! Är det nån där? Jädrans mobil som inte funkar" eller det mer bryska: "Om du har nåt att sälja kan du försöka med någon annan. Gomiddag!".

Men eftersom jag ger pengar till tiggarna på gatan, kan jag kanske anstränga mig att vara vänlig även mot kollegerna i telefon: "Tack för att du ringde, men vi håller på att avveckla/flytta utomlands/sälja huset/skilja oss etc".

Och det fungerar precis lika bra.

En liten brasklapp från en som precis fick dåligt samvete: Ta inte ovanstående alltför bokstavligt. Telefonförsäljare är ju också människor, bara lite mer verbala. Det fungerar nog också precis tvärtom: var vänlig, förstående och uppmuntrande. När du lägger på.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 4 september 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 41 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Nu är det klippt!

– Hur mycket ska vi ta?

Frisören i en av Täbbans klippstugor drog i några strån som fortfarande fanns kvar på ovansidan och markerade med fingrarna var han tänkte sätt in klippet. Då det inte kom något omedelbart besked ryckte han uppfordrande i testarna.

Visste han inte ens vad en vanlig klippning bestod av? Tänk om jag tog i för mycket och kom ut stubbad? Klippning är väl klippning? Eftersom jag var satt i tvångströja och i klart underläge, svarade jag informativt och samarbetsvilligt (nåja):

– Det är du som är experten. Se bara till att jag blir godkänd när jag kommer hem.

Frisören muttrade över kundens brist på vägledning, men beslöt ändå att agera på egen hand, la ifrån sig saxen och lyfte upp en minigräsklippare mot mitt huvud.

– Men vad gör du? Tänker du kalhugga mig? Kan du inte bara hyfsa till frisyren?

– Jag vill bara göra en modern frisyr i stället för den där vanliga pensionärsvarianten.

– Jag vill inte ha någon ungdomlig modefrisyr. Lägg ifrån dig rakapparaten och jobba med saxen som en vanlig frisör.

Rätt gissat. Jag hade hamnat i fel frisörstol. Det var bara att lämna. Tidsbeställning hos frisören är bara för folk med tom kalender. Typ. Muttrade jag och jag letade vidare efter en yrkeskunnig klippare.

Jo, jag hittade en. Kan tyvärr inte säga var då jag inte är nån influencer som får betalt för varje reklaminslag så du får lita på mitt ord.

Lyckligtvis tog hon sig an uppdraget, utan en massa frågor och jag sjönk ner i den avslappnade minidvala som människor i frisörstolar gärna intar. Det dröjde flera minuter innan jag hörde ifrån henne.

– Sådärja. Nu är lockarna i nacken borta. Det gjorde minst fem år. Den spretiga pannluggen är bara slarvig, medan frilagda öron drar bort ytterligare några år. Karlar med långt hår är det inget fel på, men långhåriga ser bara gamla ut.

Jag lyssnade förstrött på den unga frisörens kvasifilosofiska betraktelser, men vaknade snabbt till liv vid nästa replik.

– Ska vi göra något åt mustaschen? Vita hår i ansiktet lägger till år.

Men här gick min föryngringsgräns. Det går ju inte att offra allt för några ynka år så jag knep ihop läpparna och signalerade ogillande.

– Fast en välklippt mustasch är ju också snyggt.

Lugnad lutade jag mig åter tillbaka och efter ytterligare några skrapningar i nacken var det över.

– Pensionärsrabatt? Men nu har jag ju klippt bort nästran tio år. Då är du väl inte pensionär längre?

Det var allt tur att jag uppfattade det roliga. Annars är det lätt att hålla sig för skratt när timpriset för åtta minuters klippning motsvarar 2175 kr.

Men hustrun såg glad ut och det är värt mycket.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 21 augusti 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 40 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Medicinsk konsult
eller bara läkare?

Doktorn hade precis meddelat min vän att han hade prostatacancer. Nu skulle det bli behandling. Beskedet hade väl inte sjunkit in riktigt för kompisen var inte beredd på läkarens nästa fråga:
– Vi kan stråla eller operera. Vad tycker du?
– Vad jag tycker??? Är det inte du som är läkare? Vad tycker du???

Det må vara kompisen ursäktat att han inte kände till sjukvårdens nya transparenta dialogmetod: man ska prata med patienten så att hen blir samarbetsvillig, insatt och engagerad i de beslut som gäller behandling. Då lär enligt samma policy de medicinska effekterna bli mycket mer påtagliga.

Det var denna undergörande metod som nu praktiserades på min vän. Fast kanske låg det någonting i denna helbrägdadialog? Kompisen repade faktiskt mod under den korta frågestunden och vågade sig på en fråga på gränsen till invändning:
– Men du måste väl ha en uppfattning om vad som är bäst för min situation?

Doktorn nickade inkännande och vänligt (alltså så där som bara doktorer kan: vänligt leende och huvudet förstående på sned).

Men när jag fick höra berättelsen erkände vännen att han omedelbart därpå rest sig och lämnat läkaren som bara såg undrande ut: Men… så här var det väl inte meningen, att patienterna skulle reagera.

Själv blev jag utsatt för samma behandling för en betydligt mindre allvarlig åkomma.

– Blodfetterna är inte så höga, men vi kanske kan börja med statiner?

Vi? Vad doktorn skulle vinna på att äta statiner framgick inte. Jag föreslog att jag skulle sköta blodfetterna med ett renlärigt, asketiskt leverne. Bra metod, men jag vet inte hur man genomför den. När jag inte fick någon invändning eller ens motargument för alternativbehandlingen, undrade jag förstås vad expertens (läkarens) förslag tog vägen. Är det patienten som ska avgöra?

– Du ska se mig som din medicinska konsult. Jag har många svar, men det är du som väljer.

Hej och hå. Ta statiner och gå!

Vid ett middagsbord i bekantskapskretsen får jag klart för mig hur vanliga de ovan beskrivna läkarkontakterna är. Vi 40-talister är kanske den åldersgrupp som först reagerat på metoden. Vi ifrågasätter, tar inte för givet. Är det detta "motstånd" som ligger bakom den ändrade semiauktoritära attityden?

Men ska patienterna oavsett ålder behöva ställa sig följande frågor:
– Men gode tid, tänk om jag inte valt rätt behandling för mig? Vad händer då?

"Ont i foten? Då får jag väl gå på tå."
eller
"Starroperation? Det finns väl glasögon"

Eller tänk om detta (som många upplever som) vankelmod sprider sig till andra auktoriteter:
"Rattfylla och grov vårdslöshet i trafik. Hur många månader kan du tänka dig att sitta i fängelse?" (åklagaren).
"Det är ju det här med vevlagren alltså. Vad tycker du vi ska göra åt dom?" (bilmekanikern).

Eller varför inte göra något konstruktivt och bra av de ständiga pendeltågsförseningarna. Låt högtalarna meddela:
"Idag erbjuder vi flexibel avgång för pendeltåg till Märsta. Du kan själv välja tid mellan klockan 07.05 och 07.50. Bara knappa in dina önskemål på biljettautomaten. Vi tar dina behov på största allvar. Vi önskar dig en fin resa och en fortsatt bra dag!"

Märker att leklusten håller på att ta överhanden, men min ärliga övertygelse är att när man överlåter ansvar i någon form så vill man också bli bemött på ett ansvarstagande sätt.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 7 augusti 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 39 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Annat var det på ...

Framför mig i Täby Centrum gick en ungdom ätandes snask (sägs bara av 65+). När sista biten försvann in i munnen åkte papperet på golvet. Innan jag ens hann reagera gjorde en man i mogen (min) ålder det. Han böjde sig ner, tog upp papperet och tog några raska steg efter ungdomen.

– Hej, du tappade visst det här.

Bra replik tänkte jag.

Ungdomen såg omväxlande på det framsträckta papperet och givaren och visade alla tecken på bristande förståelse.

– Vad ska jag med det till?

– Du kan ju behålla det tills du hittar en papperskorg, föreslog den verbale mogne mannen.

Denna upplysning verkade dock inte påverka ungdomen. I stället pekade han bortåt Ica, där det stod en vagn parkerad.

– Här jobbar ju folk med att städa. Fattaru?

Men den mogne fattade uppenbarligen inte utan tryckte papperet i killens jackficka och gick sin väg. Jag blev hängande kvar vid en kladdig donutsdisk (det heter muffins!) och väntade på den spännande (?) upplösningen.

Då går ungdomen bort till städvagnen och kastar alldeles på egen hand papperet i säcken. Det hade jag unnat den mogne mannen att få del av.

Detta är alltså ännu en generationsbetraktelse i kategorin varför-har-ungdomar-inget-vett-och-hyfs-längre. Annat var det på… (ajaj, det var nära).

Men hemkommen till kvarteret blev jag påmind igen om hur olika vi tänker och agerar mellan generationerna. Jag har åtagit mig att vara polisens mottagare av information när det gäller tjuvar och inbrott. Den informationen ska jag sedan vidarebefordra till alla 36 fastighetsägare inom området.

För att det ska bli någon grannsamverkan behöver jag förstås mejladress. Det blev att knata runt och besöka alla husen och dela ut ett litet papper. Sedan hände ingenting och sedan kom svar från mina närmaste grannar. Sedan hände ingenting igen.

Hur många tror du hade samlat ihop sig för att skicka sin mejladress till mig efter två veckor?

Rätt svar: 18. De 18 återstående är samtliga i närheten av 40+ åldern (enbart okulär besiktning).

Besviken? Ja. Inte minst för att de flesta av mina lappar med polisens uppmaning till grannsamverkan, överlämnades personligen och alla såg glada ut. Nickade vänligt till grannen som tagit initiativet, men insåg uppenbarligen inte att något krävdes även av dem.

Ja, jag vet att Sokrates hade synpunkter på ungdomen, men jag fattar ändå inte. Nån annan ska tydligen sköta det där med grannsamverkan. Eller? Hela systemet bygger ju på allas samverkan och uppmärksamhet.

Av någon annan?

Fast det kanske blir fart när tjuven kommer. Sommaren brukar vara uppskattad arbetstid för denna grupp.

Ja, så är det förstås. Husägarna ser inte behovet att ge mig sin mejladress. Ingenting har ju hänt. Ännu.

Jag kunde lika gärna ha slängt papperet i papperskorgen.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 24 juli 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 38 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Ässka´ dej

Nä, det går inte att förstå rubriken. På gammelsvenska hade vi sagt hej då. På nusvenska ska det utläsas: Jag älskar dig! Men när någon uttrycker de tre finaste orden en människa kan säga till en annan som just "ässka dej" förlorar orden både mening och innebörd.

Uttrycket används frekvent av dagens unga vuxna som kanske kommer ihåg hur dåliga deras föräldrar var på att säga samma sak. Självklart började frasen användas som något bra, något som sägs med de bästa och innerligaste avsikter. Barnen ska inte gissa att de nog är älskade, utan också höra det. Underbart!

Och det som är bra bör ju upprepas. Per definition blir det då ännu bättre. Så varje gång man skildes upprepades frasen, men där hände något. Så bråttom som de unga vuxna har idag hinner man liksom inte med allt som ska till för att orden ska få den mening som avsågs från början. Förvandlingen från att uttrycka kärlek till hej då tog några år:

"Jag" försvann först. Det var liksom underförstått och givet att den som sa orden också var subjektet. Varför slösa tid på sådana självklarheter när man nu var på väg någon annanstans.

"Älska" kom därnäst. Det blev lite slarvigt talspråk. Snart försvinner väl "dej" också? Alltså ungefär samma utveckling som: "ha´ de´!". Kommer du ihåg vad hälsningen innehöll innan den krypterades? Mitt förslag är: "Jag önskar dig en fin dag!"

Men snälla C-H! Fattar du inte att barnen förstår att mamma och pappa menar "Jag älskar dig?" Att det finns ett samförstånd och kommunikation som inte behöver uttryckas tydligare. Det räcker med en signalfras. Och förresten – det är väl bättre med den än inget alls?

Nä!

Visst fattar barnen, men det är ju inte riktigt förståelsen det handlar om utan att du vill uttrycka en känsla, värme, en närhet. Då krävs lite mer än en semaforering (googla på det), nämligen att avsändaren:
har huvudet och fötterna på samma plats,
har ett öppet kroppsspråk och är vänd mot mottagaren,
har ögonkontakt,
och sedan visar att man vill säga något viktigt (tar ett andetag t.ex.).

Nu är manegen krattad och du kan säga hela meningen: Jag älskar DIG! med frasering och alla bokstäverna med.

Va? Måste det vara så krångligt? Tja, du kan väl testa båda varianterna på din partner. Min övertygelse är att du snabbt kommer att märka vilken som går hem. Och varför.

Hej då!


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 10 juli 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 37 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Service? Det är väl nåt man får

– En macchiato, tack.

Ingen reaktion från ungdomen på andra sidan. Hon fortsatte lugnt att diska koppar.

– Förlåt, kan jag få en macchiato, förtydligade jag då antalet odiskade koppar översteg mitt tålamod.

– Men ursäkta mig. Ni ser väl att jag har ett jobb att göra. Kan ni inte vänta en sekund?

Så var den saken klar. Vänta eller gå. Att ändra inställningen till arbete och service på en näbbmus (sägs bara av 65+ i irriterat tillstånd) var knappast min uppgift. Även om jag hade tid.

– Men är inte ditt jobb att serva kunder? undrade jag ändå.

Ungdomen tittade på mig med det intresse åldersgruppen har för en (äldre) som inte fattar.

– Om jag inte diskar finns det inga koppar att servera kaffe i.

Visst ja, tänkte inte på det, men jag erinrade mig en liknande händelse i glasskön några dagar tidigare. En äldre (typ jämnårig) dam undrade vad det fanns för sorter?

– Det står på skyltarna! muttrade den uttråkade ungdomen med skopan i handen.

Ingen av oss andra såg några skyltar så skopan stod kvar och himlade med ögonen. Inte förrän någon böjde sig ner och kikade under kanten uppdagades namnen.

– Ja, man är ju inte så van att kröka rygg numera, log damen och rätade på densamma med ett visst besvär.

– Kan ni bestämma er. Det är lång kö, sa Skopan.

Jag tyckte synd om både Näbbmusen och Skopan. Uppenbarligen var det inte så här de hade tänkt sig sommarjobbet. Det var ju för pengarna de jobbade. Inte för att svara på dumma frågor, tvingas jobba inomhus i 25 graders värme, inte kunna sitta med smartfånen ens tio minuter i timmen.

Servicenäring är ett skit. Typ.

Eller som i Kalmar en midsommarafton. Där var allt stängt. Absolut allt. Holländaren fick inte någon diesel, det tyska paret som punkterat jollen blev utan hjälp, dansken fick klara sig utan dusch. Ingen förstod någonting.

"Har man inte någon service i hamnarna i Sverige?" Vi försökte föga övertygande förklara att midsommaraftonen var helig. Servicefolket ville ha ledigt denna dag. Och helst nästa också. Det var liksom en rättighet som stod över servicenäringen.

"Men service är väl också heligt? Framför allt om man vill ha betalt för den". Schysst invändning tyckte jag, som precis petat in hamnavgiften på flera hundralappar i automaten. Och den fungerade förstås utmärkt.

Svenska ungdomar (och andra i servicesektorn också för den delen) borde ta sig en tur till Polen. Där hycklar man inte: "Service är nåt man får. Inte nåt man ger". De gamla takterna från kommunisttiden sitter i. Arbetarklassen ska inte låta sig hunsas eller vara till lags för sådana som…

Hhmmm? Är det på jämställdhetens altare vi offrat servicen? En ann är väl så god som en ann!?

Självklart har jag lika många exempel på god service, men känslan av att den ges på givarens villkor försvinner liksom inte.

Men varför ger vi egentligen dricks?


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 26 juni 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 36 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

– Vad flinar du åt? Gubbe.

Jag hade både hört och sett ynglingen en stund. Han ryckte och ruskade i godisautomaten på T-bane-perrongen och verkade alltmer missnöjd. Uppenbarligen såg han ett samband mellan slag och choklad, men trots det inget resultat.

Just då, när förtvivlan över den förlorade veckopengen (?) är som störst, möter han min blick. Han ser mitt leende och känner sig antagligen både ertappad och avslöjad. Förhoppningsvis lite pinsam kanske?

Därav min kommentar i rubriken.

Inte kunde han veta att jag log ett (inåtvänt) igenkännande leende. Precis så där höll jag på när 10-öringen inte gav någon utdelning i automaten. Antagligen för att jag med en kniv försökt lura av apparaten ytterligare en färggrann tuggummikula.

Men att mitt leende uppfattades som något helt annat än det var tänkt väckte frågor om kommunikation. Leendet är ju ett av våra mest effektiva kommunikationsmedel. Det sätter både höjd och djup i kontakten, men då krävs att både sändare och mottagare är på samma våglängd.

Det är mycket som ska stämma för att leendet ska få önskad effekt:
– Är det ärligt? Når leendet ögonen eller är det ditsatt på order?
– Är det osäkert? Vad ska hända nu?
– Är det rädsla? Nä, jag vill inte det här.
– Är det ironiskt? Hånfullt? Överlägset?
– Är det ursäktande? Förlåt mig, men jag visste inte…
– Är det undergivet?
– Onaturligt? Påklistrat? Inställsamt trevligt?
– Roat? Flirtigt?

Du kan säkert komma på fler känslor och budskap, men det finns en grundregel för alla leenden: de ska inte vara längre än tre sekunder. Enligt leende forskning övergår leendet därefter i en annan fas än den inledande, vilket kan skapa osäkerhet i kommunikationen.

Testa på olika åldrar och kön och håll kvar leendet längre än tre sekunder. Hur gick det där?

Men en leende pensionär är tyvärr en bristvara. Och vem tusan kan se glatt leende ut när rullatorn fastnar i svängdörrarna, artrosen håller sitt grepp och musklerna släpper sitt?

För många äldre finns det kort sagt inte så mycket att le åt. Nerdragna mungipor och stelnad mimik hängs på samtidigt som jackan när man går ner till centrum.

Därför är också en leende pensionär oemotståndlig. Glada gubbar och gummor tar sig fram i en egen gräddfil. Så ska du ha framgång på promenaden, shoppingen, bänken så gäller det att träna.

De muskler som finns i mungiporna är förbundna med örat och den vägen får hjärnan signaler om att något håller på att hända när mungiporna vinklas. Hjärnan är lätt att lura. Till och med en tillkämpad en grimas uppfattar den som ett leende. Raskt tror hjärnan att du är på gott humör och reagerar därefter.

Särskilt väl hörs leendet i telefon så dra upp mungiporna innan du tar luren (sägs bara av 65+). Ingen ska höra att du just fått din sänkta pension.

Ett annat sätt att träna munvinklarna är att sätta en penna i munnen. Längs med läpparna alltså. Hjärnan tror att du ler och hänger glatt på. Du kan visserligen inte tala, men detta är ju bara träning för att bli en leende pensionär.

Så flina på du gubbe!


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 12 juni 2023 (varannan måndag).

 


ANNONS


 

Krönika 35 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Det heter väl domses?

Ur "En språkpolis bekännelser" avsnitt 4.

Rubriken är ett konsekvent och följdriktigt förslag i spåren av tramsdebatten kring de, dem och dom. Vad heter det i pluralis? undrade en satir i radioprogrammet Gomorron världen. Varför skilja mellan sina och deras, när det finns ett sådant utmärkt ord som domses. Om detta blev för svårt att lära ut angav man som variant även domsases.

Allt enligt principen: är det talspråk så är det.

Som du redan gissat tillhör jag de (subjekt) som vill skilja mellan tal- respektive skriftspråk.

Jag är inte bara utövande språkpolis (av tredje graden) utan också en känslig person. Du kan säkert ana min reaktion när jag fick följande mejl från min internetoperatör:

Nu har jag fått svar av teknikerna, dem kan ej se något fel och dem ser att nätet aldrig har tappats, detta innebär att det är routern som är boven i dramat. Jag får be dig antingen ta kontakt med din router utgivare alternativt byta ut routern.

Självklart blev jag glad att det var routern och inte den mänskliga faktorn som krånglade, men sedan fastnade jag i formuleringarna.

Inte är det väl bara jag som kan hitta felen och reta sig på dem (objekt)? Varför hänga upp sig på dylikt? Jag fattar ju vad det står och det är väl viktigare än lite grammatiska varianter?

Men se det är det inte. Jag drar slutsatser om den som skrivit rappakaljan (finska för dålig svagdricka). Snabba slutsatser på gränsen till fördomar faktiskt.

Ja, jag vet att man inte ska irritera sig på slarvigt språk. Jag har försökt med varianten att vara storsint överslätande, men se det gick inte heller hem. Folk med språkvariationer förväxlade det med nedlåtande. Och det var ju inte riktigt meningen.

Jo, det var det nog. Hhhmm.

Åter till domses och sånt. Jag är nämligen beredd att slå vad om att en förkrossande majoritet av läsarna av denna krönika utan svårigheter kan skilja mellan vem som handlar i en sats och vem som blir utsatt för handlingen.

Jag är nu på väg att dra en slutsats kring svårigheten att få elever och likställda att fatta det här med de och dom, men får hejda mig lite. Det finns närstående som utövar läraryrket så jag väljer att stjäla några rader från Alf Henrikson. Det blir liksom lite mer neutralt då:

"Magistern betedde sig auktoritärt
och lärde mig somligt jag fått kärt
och som jag annars inte hade lärt"

Och visst har han rätt den gode Henrikson. Även när denna vers publicerades i DN för över 50 år sedan visste man att inlärning handlade om pedagogik och i denna har läraren en avgörande roll. Det är faktiskt lite olika hur djupt och fort kunskaper tränger in i elever. Ibland blir det till och med motstånd.

Vad gör man med dylikt? Övervinner eller överser?


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 29 maj 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 34 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Tittat för djupt i ...

– Min son, man vet aldrig vad en djup urringning kan leda till. Eller rättare sagt: Jag vet det.

/Denna teckning av konstnären Åke Westin publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 125, som utgavs den 23 april 2009. Mackarängtext: Mac Lennart Lindskog. Återpublicerat som illustration till krönika: 15 maj 2023./

 

Jag letade en överrock och fastnade i en urringning.

Dylika felkörningar kan ske en vanlig förmiddag i Täby Centrum, men hur är det möjligt?

Kompassen var det inget fel på. Kanske var min bild av vad jag skulle möta bland överrockarna inte synkad med verkligheten. Jag var helt enkelt inte beredd att möta en 22+ (år alltså) expedit, som redan på förmiddagen klätt sig för kvällens förlustelser.

Böjer hon sig lite till över kassaapparaten ramlar allt ut tänkte jag (inte hoppades). Vad är det här för tramsig uppvisning? Eller har hon gått direkt från festen till jobbet?

Till slut kunde jag inte hålla tyst (som vanligt alltså).
– Är det fest ikväll eller?

Förvåning skymtade bakom de guppande ögonfransarna så jag förtydligade:
– Jag undrade bara för att du är sin finklädd.

Det där var väl lagom diskret, men faktum var att jag kände mig provocerad. Provocerad av att inte bli bemött som kund, utan som… (fyll helst i själv).

Om jag vill bli behagad av kvinnliga behag vill jag gärna bli det i ett sammanhang där miljö och omgivning säger att det är ok. Och där man är mentalt förberedd och förväntansfull.

Jag blir faktiskt störd när jag konfronteras med att kvinnlig fägring anses vara säljargument för vad som helst – gräsklippare, fyrhjulingar, snöskyfflar. Eller överrockar. Att ens tänka tanken att påpeka det mindre lämpliga i utstyrseln skulle vara ett allvarligt klavertramp och åtföljas av ett föraktfullt "det ligger i betraktarens öga".

Jag vet att det finns de som tycker att man (av båda könen alltså) har rätt att klä sig som man vill. Att det till och med är personens ensak hur hen klär sig. Jajamen, men det finns ändå saker som styr valet: sammanhanget, uppdraget, motivet, syftet, förväntningar, platsen och inte minst tidpunkten. Framför allt är det sällan man klär sig bara för sin egen skull.

Och som anställd kan det aldrig vara din ensak.

Det är detta vi på svenska kallar dresskod. Står det "kavaj" (vilket det sällan gör numera) i inbjudan så är det mörk kostym som gäller. "Ledig klädsel" är inte fri från krav heller. Med "söndagsfin" preciserar min körledare vad som gäller vid konserten. Vi fattar.

Men kanske var ovan omtalade urringning ett rent misstag? Fel tajming helt enkelt? Min egen forskning i urringningar visar att det börjar bli mer alltmer tillknäppt. Överdelar liknar nu oftare snygga blusar och är knäppta upp i halsen.

Och i samma genre (knäppa igen om halsen) har jag understundom sett slipsar dyka upp igen. De har blivit vanligare när vädret ska presenteras i tv. Kanske vet meteorologer som ju är vana vid spådomar vart modet är på väg. Meteorologerna vet att trovärdigheten för en dålig prognos ökar med adekvat klädsel. Typ.

Jag kanske snart kan ta fram min slipspåse. Där har jag sparat alla slipsar jag köpt sedan forntiden och eftersom modet växlar vet jag att jag har ett  digert beredskapslager att ösa ur.

Ser fram mot detta.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 15 maj 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 33 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Det är under bordet det sker

– Ecklesiastikminister hade vi på 60-talet, hävdade jag vid familjemiddagen.

– Äcklig vadå minister? Är du seriös? Sånt namn finns inte!

Jag drog in andan för att dränka ungdomen i fakta och historia, men han lyssnade inte längre. I stället försvann han under bordet. Inte hela han och inte på en gång. Det gick stegvis och lugnt till. Det började med att han släppte kniv och gaffel. Sedan tappade vi ögonkontakten och när han började fumla under bordsduken hade han definitivt lämnat oss.

Visst är det ett märkligt inslag i samvaron, när man så där plötsligt tappar kontakten med den man talar med. Men det har blivit allt vanligare och nästan socialt accepterat att gästerna hamnar "under bordet". Titt som tätt. Eller bättre uttryckt: de deltar inte i längre i samtalet, utan försvinner och återkommer först när ämnet är utagerat eller ointressant.

– Jo, du hade rätt. Jädra konstigt ord, sa gästen när han dök upp lagom till efterrätten.

Du har självklart redan gissat att det inte handlar om underbordskonferenser, utan om att den okunnige googlar. Han viker ner sig över mobiltelefonen och lämnar sällskapet. Dagens normala är att det inte är så viktigt att veta. Det viktiga är att veta hur man får tag i kunskapen. Det vill man dessutom gärna visa upp.

Men googlandet efter fakta och information har inte enbart gott med sig.

– Jaha, men du vill väl att det ska vara rätt, hävdade samma middagsgäst, som nu verkade pigg på lite diskussion efter exilen.

Rätt eller fel är viktigt när det efterfrågas (och då googlar även jag), men att mobilen över huvud taget tas med till ett middagsbord kan ju knappast ursäktas med detta. Om nu middagen är tillkommen för att umgås och inte för att lösa problem förstås.

Visst är det utmärkt att vara säker och kunna slå omkringsittande i huvudet med klara fakta. Men hur hade samtalet gått om man lyssnat, frågat och fortsatt att vara social? Hade vi pratat vidare om ecklesiastiken? Kanske, eller så hade vi snubblat över några helt irrelevanta, men givande sidospår. Eller bara lämnat ämnet och hittat något nytt.

Ett samtal eller en konversation förs ju inte enbart för att någon ska få rätt eller för att fakta ska hamna på bordet. Det är ju det fria utbytet, associationerna som är själva essensen i det sociala umgänget. Att umgås med människor som har kunskap och som enkelt och självklart bjuder på den för att hålla igång ett samtal.

Jag föredrar nog faktiskt både att ha fel och bli rättad i stället för att sitta och vänta på någon som fumlar fram svaren ur mobilfånen.

Var sak har väl fortfarande sin tid. Och plats också för den delen. Liksom kepan (utdött slangord för keps), skorna, språket. Men det tar vi en annan gång.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 1 maj 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 32 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Du är äldre än du känner dig

”Du är inte äldre än du känner dig”.

Hört den förut? Det sägs alltför ofta av människor som ser pensionsåldern närma sig eller som precis fått barnbarn. Det är inte konstigt att man vill vara lite diffus, när åldern börjar både synas och märkas. Men är det inte dags för någon ny fras?

”70 är det nya 50”. Nä, den dog redan när den formulerades. Dum så det förslår långt.

Men så kom TV och slog till med romantik. Det vet väl alla att romantik, vänslande, kättja och horisontell akrobatik hör ungdomsåren till. Bara tanken att den kan gälla oss som passerat 65 känns lite uppfriskande.

Det var ett grepp som är betydligt fastare än hurtiga påståenden om hur gammal man känner sig. Jag såg bara något avsnitt (för att hänga med i snacket liksom), men serien visade att vi kan om vi vill. Så det så!

Ok, tillbaka till grundproblemet. Jag känner mig som drygt 57, men beroende på sammanhang, sällskap och resmål varierar åldern betänkligt mellan passets fakta och upplevelsen.

Det är inte så konstigt att det blir ständiga krockar mellan känsla och verklighet. Eftersom detta är minerad mark har jag samlat ihop lite förhållningsregler för oss 65-plussare:

1. Svara aldrig en karl på frågan: ”Hur gammal tror du att jag är?” Du kan aldrig veta hans upplevda ålder och det blir garanterat fel. Framför allt om du gissar rätt. En kvinna frågar aldrig så.

2. Hyckla varsamt: ”Det hade jag aldrig kunnat tro”, fungerar på båda könen, men undvik att precisera vad du själva trodde från början.

3. Undvik repliker som: ”Du bär verkligen dina år med heder”. Det är ingen hedersfråga, utan en estetisk fråga.

4. Försök inte inbilla någon att du är yngre än du är. Se vidare pkt 6.

5. Ljug gärna om din ålder, men inte i T-banan, på bion eller Systemet.

6. Avstå från preciseringar: ”Jag har alltid varit yngst på mina arbetsplatser (gäng, middagar, föreningar)”. Det har alla och det leder till oönskade jämförelser.

7. Undvik kollektivet. Säg ifrån att du inte vill bli insamlad i ett ålderskollektiv. Du är pensionerad – inte pensionär. Det är en väldig skillnad mellan att åka på vandringsresa till Cinque Terre eller åka till Cinque Terre på pensionärsresa. Åldern får aldrig vara ett kriterium för en resa. Det måste vara målet som avgör vilka som kan delta.

Fast en bra sak med stigande ålder är att man faktiskt vågar fråga till synes jämngamla om åldern. Det verkar inte vara lika djärvt och ohövligt som tidigare. Men hur viktigt är det att veta?

Slutsatsen av allt detta åldersfixerade muttrande blir dock ändå den samma; å ena sidan, å andra sidan. Ytterst är det ju inte en fråga om hur vi har det, utan om hur vi tar det.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 17 april 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 31 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Kön är känsliga saker

Han kom emot mig med målmedveten och god fart i den farliga korsningen mellan krogarna och matvaruaffärerna i Täbban. Bebisen hängde i sin sele på magen med ansiktet i färdriktningen. Högerhanden var upptagen av en mobiltelefon.

Plötsligt fick pappan göra en tvärnit då en kundvagn med vidhängande konsument korsade hans väg. Tvärstopp och barnets huvud studsade fram och tillbaka. Men då detta var en modern pappa märkte han inte vad som hände i selen, utan koncentrerade sig på telefonen, som han var nära att tappa.

Då jag vagt kände igen honom kändes det ändå naturligt med en vänlig replik.

– Det är farligt att vara pappaledig så här i rusningstrafiken, försökte jag skoja till det.

Efter några meningslösa, men artiga fraser plockade han upp vad jag sagt.

– Jag är inte pappaledig. Jag är föräldraledig.

Jaha. Inte pappa?

– Genusperspektivet är viktigt, förklarade den ledige och sneglade åt mobilen. Han hade säkert tappat intresset för diskussionen så vi drog åt var sitt håll.

Men tankarna hade nu fastnat i den alltmer högljudda debatten kring hur man bestämmer kön. Eftersom kön är känsliga saker fortsätter jag lite försiktigt med enkäten jag fick i förra veckan.

Där skulle jag välja mellan: Man, kvinna, vet ej, vill inte uppge eller juridiskt kön. Fem varianter på en enkel fråga som egentligen bara har två alternativ. Hur gick det här ihop?

Så jag tyckte frågan var dum och kryssade i ”vet ej”. Ska fråga hustrun.

Men så lätt slapp jag inte undan. Hela första avdelningen i enkäten handlade nämligen enbart om hur man bestämmer/anger kön och hur jag förhåller mig till olika varianter.

Ok då. Det kan ju bli riktigt kul det här. Fyllde i ett par harmlösa påstående från skala 0 (instämmer inte) till 10 (instämmer helt). Det handlade om min inställning till att använda hen, tjänsteperson i stället för tjänsteman, herr respektive fru talman. Huvudman (som beteckning för vem som är juridiskt ansvarig) fick jag också tycka till om. Det tyckte jag om.

Sedan började varianterna bli lite knepigare: ”Ange på skalan nedan din inställning till att ange om du har yttre eller inre könsorgan.” Det klarade jag, men jag hoppades också att frågan om jag visste skillnaden mellan snippa och snopp skulle finnas med, men den var kanske för komplicerad?

Sedan kom en fråga om hur ofta jag köper hårdost. Då förstod jag att man lämnat könet för den här gången, men det hängde sig liksom kvar. En annan fråga i tiden är nämligen de allt fler bokstäverna som behövs för att ange olika könsvarianter.

Först ut var HBT. När jag lärt mig det lade någon till Q. Då börjar det svaja lite. De tre första bokstäverna är förkortningar (homo, bi, trans) på hur en person förhöll sig till sitt kön medan Q var någon som förhöll sig till de tre övriga. Eller till och med var kritisk och ifrågasättande till att preciseras med ett kön.

Idag är förkortningen: HBTQIA+

Hänger du med?

Det är det många som inte gör. I stället för att förkortningarna stod för någonting som gav en upplysning, börjar samlingen bli alltmer obegriplig. Det behövdes både ett I (intersexpersoner) och ett A (asexuell). Men tänk om man glömt någon.

Jorå, det hade man så man la dit ett plus. Det borde man tänkt på från början. Typ.

Den goda ambitionen att få vara vem man vill och bli kär i vem man vill känns fullständigt självklar, men blir det rätt bara för att man sätter etikett?

Sällan. Språket har en formidabel förmåga att styra både tankar, inställningar och fakta. Att göra livet till förkortningar är en konstig väg. Vem var det som skrev: ”Vägen till helvetet är stenlagd med välvilja”?

Så kanske är det inte så dumt att säga föräldraledig. Det är i alla fall tydligare än förkortningar. Och könsneutralt.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 3 april 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 30 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Fy fan för fanfarer

I ett obevakat ögonblick tog sonen chansen att bjuda in till musikuppvisning. Han lovade att det skulle bli en upplevelse. Och det blev det, men inte riktigt som jag hade trott (hoppats).

Musikläraren slog an tonen genom att varna (!!!) publiken som trängdes i aulan, att de tolv banden à fem elever, bara skulle spela totalt tre olika låtar. Det var nämligen viktigt, förklarade läraren, att de fick spela vad de själva valt.

Det var tydligen några låtar som var mer populära än andra.

Och varningen var berättigad. Men vilket var syftet med att eleverna själva fick välja låt, när de ändå hade kunnat spela vad som helst som innehöll tre ackord? Och varför var det viktigt att varje band läste upp samma text om och om igen om vem som gjort låten, när personen var född och slog igenom? Jo, jag förstår att det gjorde det som ett grupparbete, men publiken då?

Alla tillresta anhöriga satt ju ändå bara och väntade på att deras egen telning skulle framträda och hade inga kvalitetskrav på uppvisningen. Som Idol fast utan förnedrande kommentarer.

Efter varje framträdande applåderades det och musikläraren hyllade översvallande tolvåringarna. ”Ni har varit såååååå fantastiska…” ”Ni har gett oss en otrolig upplevelse”.Resten har jag glömt, men jätte-jätteduktig nämndes inte. Det var väl ett för banalt ord för den moderna pedagogiken?

Ja, jag vet att beröm är all inlärnings moder, men vad händer när berömmet inte står i någon som helst proportion till utförd prestation? Dylikt kallades tidigare smicker, inställsamhet, fjäsk eller lismande. Gemensamt för dessa var att de var överdrifter och att även om de togs emot välvilligt var det sällan de blev trodda.

Barn hör när det skorrar falskt, men ändå fortsätter närstående vuxna att ta i från tårna när det oftast är lika bra med bra.

I bekantskapskretsen visar t.ex. en ungdom intresse för foto. Hen plåtar både bra och genomtänkt. Kommentarerna på Instagram är: ”Men guuud så fint. Du måste börja sälja dina bilder.” ”Du kan gå hur långt som helst! Alla kommer att köpa dina kort”.

Varför måste man blåsa i fanfar (googla på det) när man berömmer? Vad är det för fel på vänlig uppmuntran, varsamt stöd och anpassad ärlighet? Risken är ju uppenbar: när prestationen verkligen överträffar förväntningarna så finns inga ord kvar.

Eller om man curlar, berömmer, inbillar barnet att de kan bli vad som helst. Hela världen ligger framför dig. Du är fantastisk?

Om drömyrket är att bli kändis är det viktigt med uppblåsta egon utan markkontakt, men alla andra då? Vad händer med dem som går på smickret och inte har något mjukt och bra ställe att ramla i?


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 20 mars 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 29 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Som du är klädd blir du hädd

Jag tillhör den generation som klär om när den rör sig utanför hemmet. Jag trivs helt enkelt inte i att gå ut med hemmakläder.

Det är förstås mina föräldrars fel – eller förtjänst.

När jag var så ung att föräldrarna bestämde klädseln fick jag ingen skinnjacka – dylika bars endast av raggare, knuttar, spättor. Eller motorburen ungdom om du så vill. Och absolut inga nitar i jeansen. Jag fick inte ens sandpappra jeanstyget så det blev så där ljust och slitet. Det skulle ju förstöra byxorna. Alla kunde ju då se att byxorna inte var nya utan just slitna och gamla.

Slöjdläraren försökte visserligen styra om så att det grova sandpappret användes på pedagogiskt korrekt sätt. Han kämpade dock förgäves.

Inte anade jag då att mina barnbarn skulle kräva just utslitna, söndertrasade och urblekta jeans. För säkerhets skull (?) revs dessa sönder någonstans i Långbortistan så då slapp man ju ta ställning till tillvägagångssättet. Typ.

Här vill jag gärna ha ett erkännande för att jag aldrig sagt något om detta till deras föräldrar, mina barn alltså. Men förfasat mig har jag förstås. Inte ens när yngsta barnbarnet släpptes iväg till skolan i tyll och strass (prinsessklänning) sa jag något. Jag teg så det gjorde ont i käkarna.

Tänkte väl mest: Stå ut. Modet kommer och går, men klädkontot består.

Men så var det det här med tatueringar. Där har man ju inte en chans att ångra sig när modet befaller annan utstyrsel eller tillbehör. Och vi snackar ju inte längre om några diskreta luffarprickar i tumvecket (hette det förresten inte luffarprickar eller nåt?) eller sjöjungfrur från Nyhavn.

Nu handlar det närmast om fasadmålningar. De går ju vare sig att fila eller tvätta bort när man uppnått en ålder där man vuxit ifrån modet. Å andra sidan har väl majoriteten av åldersgruppen samma dekorationer så det spelar nog ingen roll.

En del graffiti går i och för sig att dölja med kläder och andra persedlar, men vad är det då för mening? Hela grejen är väl att man just vill visa upp sina streckkoder?

Så när en av småttingarna undrade hur man gjorde sådana där ”tatteringar”, muttrade jag bara till svar. Inte ens en antydan om mina barndomserfarenheter stod att läsa i mina stelnade anletsdrag.

Vad göra? Vad säga?

Jag föreslog något kladd som jag visste fanns att köpa i leksaksaffären. De kan småttingarna själva klistra på sig. Sedan kan ju föräldrarna skrubba dem rena.

Och så är allt frid och fröjd.

FOTNOT. Rubriken betyder ungefär: du blir bedömd efter ditt yttre. Från Hjalmar Bergmans ”Chefen fru Ingeborg”.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 6 mars 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 28 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Lev din dröm!

Det är många prepositioner man kan använda tillsammans med ordet dröm. Man kan beroende på läge och omständigheter leva med, på, av och ut sin dröm.

Prepositionerna har betydelse både för den som vill berätta om sin dröm och den som är fullt upptagen av den. Tack kära prepositioner för att ni håller kommunikationen vid liv.

Du har säkert redan gissat fortsättningen, nämligen att den brådskande nusvenskan nu tagit bort prepositionerna när man talar om dröm. Numera lever man sin dröm. Personen är en del av den och har därmed rättigheter som inte tillkommer oss vanliga som bara har något så banalt som en dröm.

Låt oss bara testa ett möjligt drömscenario:
”Ska vi inte ta och flytta till ett mysigt hus på landet i stället?”
”Nej!!!”
”Men älskling, det har alltid varit min dröm att få bo på landet”
”Nej, vi har talat färdigt om det där!”
”Du menar att du nekar mig att leva min dröm?”

Och där bränner det till. Vem vill neka någon att leva? Det faller ju på sin egen orimlighet. Och visst märker du också att det är skillnad mellan att ha en dröm om ett agrart boende och att vilja leva sin dröm om ett dylikt.

I det första fallet får personen ju behålla sin dröm (en dag går den kanske i uppfyllelse…) och kan fortsätta leva med den. I det andra fallet kan ju personen uppenbarligen inte leva utan sin dröm (sluta lev då).

Prepositionerna gav både vägledning och utrymme för tolkningar, men icke så längre. Eftersom drömmen och personen är förenade är tolkningarna också omöjliga. Och drömmaren oantastlig.

I det här sammanhanget tänker jag inte på natt- eller mardrömmarna utan koncentrerar mig på dagdrömmarna; längtan, tänk om…jag skulle så gärna vilja…om bara…någon gång i framtiden så…

Sen har vi den som förvandlar sin egen oförmåga till en dröm: ”min dröm har alltid varit att köra vespa, bygga en trädkoja, resa till Berlin etc.” Utomstående begriper heller inte varför till synes lättförverkligade önskningar görs till svåruppnåeliga drömmar.

Nästa drömmare är de som har myror i brallan och alltid har någon dröm som måste förverkligas. Det är inte ovanligt att de också genomför sina drömmar, men de brukar sällan ha någon varaktighet, då målet mer är att komma bort än till.

Och mitt i skrivandet störs jag av mina egna invändningar: kan det vara så att jag inte har några drömmar och därför retar mig på dem som ska leva sina?

Hhhmm? Det där tål att tänka på. Sedan.

Min slutsats är förstås inte de mänskliga klurigheterna, utan hur vi använder språket för att positionera oss, skaffa oss ett litet övertag, få igenom vår vilja etc. Vi vet ju alla (?) att det är väsentlig skillnad och effekt mellan: ”Tar du med dig soporna ut när du går, älskling!” och ”vill du ta soporna med dig när du går eller vill du hellre köra flaskorna till återvinningen”.

Det är inte bara prepositioner som kan förändra tillvaron.

PS. Som varande utövande språkpolis (av tredje graden) återkommer jag troligen i ämnet om prepositioners vikt, användning och åtlydnad.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 20 februari 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 27 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Är det underdånigt
att vara hövlig?

– Prego, sedersi!

Att jag stelnade till av förvåning över det oväntade erbjudandet må mig vara ursäktat. Som svensk är jag totalt ovan vid denna (och annan) form av hövlighet. Den vänliga kvinnan hade redan rest sig och erbjöd mig sin plats på bussen i centrala Rom.

I rena häpenheten satte jag mig. Hade inte tillräckligt ordförråd för att vänligt avböja (som jag skulle gjort hemma). Satt där och funderade över sådan där hövlighet som var så vanlig förr; lämna din plats till någon som behöver den (sa mamma). Håll upp dörren för den som kommer efter, erbjud aldrig en kvinna att gå före i en trappa (sa pappa) o.s.v.

Kommer ihåg från i somras hur vi i en vanlig svensk småbåtshamn krånglade till det med akterförtöjningen. Svensken i båten bredvid tittade intresserat och undrade säkert hur det skulle gå och höll förstås armlängds avstånd. På bryggan dyker det dock upp en vänlig själ som inser att vi behöver hjälp. Väntar tålmodigt tills vi är klara, tar emot förtöjningstampen och återvänder sedan till sin tyskflaggade en bra bit bort.

Detta var inte en händelse utan ett mönster. Tyskar har hövligheten inbyggd. Sitter där naturligt utan störningar av jämställdhet, genderanpassning m.m.

Tänkte också på kvinnan som kom emot vårt bord på lunchsluket i London. Hon var i nedre pensionsåldern och hade inte sett sina fötter på säkert 20 år. Framme vid vårt bord böjer hon sig med stor möda och tar upp min karta från golvet.

– Don´t get lost on your way home, love!

Jag har inte hämtat mig än. Finns sådant? Uppenbarligen, men inte i vårt land. Här monterades ord som hövlighet ner i samma takt som auktoritet blev ett skällsord. Det anses vara oförenligt med vår strävan att uppnå jämställdhet (ack, ljuva, röda 70-tal). Och vänlighet fick hänga med i samma rivningsraseri. Tyvärr hängde man på även respekt. Dylik ska nu injagas (av rädsla) i stället för att inges (skapas).

Därmed förminskades också respekten för ålderdomen. Människor ska betraktas utifrån vad de gör och säger. Sådant kan i goda fall inge respekt, men åldern i sig gör det inte. Icke i Sverige (och Norden?) i alla fall.

Däremot är svensken bra på att skapa regler, förhållningssätt och uppförandekoder så vi vet vad som gäller och kan välja bort. Men vi orkar inte med vanlig hövlighet. Alltså den som inte är påkallad, utan bara styrd av respekt för andra människor. Spontan om du så vill.

Hövlighet är inte underdånighet utan jämställdhet. Individualism skapas inte av ohövliga människor utan av jämställda.

Så var det sagt.

Erinrade mig också den där händelsen på bussätet, när jag nyligen gick förbi ett yngre par i Kungsträdgården. De stod böjda över en karta och pekade åt var sitt håll. En uppenbar anledning för en vänlig människa att erbjuda sin hjälp.

Jag går förbi. Man är ju svensk.

Hhmm? Jag har nog en del att ta itu med själv.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 6 februari 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 26 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Gourmand eller gourmet?

För någon vecka sedan fick jag ett skamligt erbjudande. Eller kanske var det välmenat? Jag blev nämligen inbjudan att vara med i ett maskulint matlag. Jag blev så häpen att jag skrev dessa rader. Så låt oss ta det från början.

Jag är självklart medveten om att ”äta bör du annars dör du”, men innebär det med nödvändighet att du också måste laga mat? Ja, enligt samma princip är du därtill nödd och tvungen, men det finns ett alternativ, nämligen att leja bort det jobbet (till hustrun i mitt fall).

Under hela min livstid har någon annan lagat maten och jag har mått bra av det. Men tittar jag mig omkring bland gentlemännen i samma ålder, är det ett förbålt (sägs bara av 65+) snackande (och briljerande) om hur de lagar det ena outtalbara efter det andra och dessutom njuter av det. Om själva ätandet sägs däremot inte ett dugg.

Och nu närmar vi oss inbjudan från inledningen. Kompisen hade dragit sin egen slutsats. Eftersom jag alltid visade upp god aptit vid besök i hans hem borde jag väl vara intresserad av matens tillkomst också. Bristande empati (?) gjorde att han inte kunde föreställa sig mitt ointresse för själva matlagningen.

Så det var nog vänligt menat ändå, men sedan föll det hela på att matlaget inte behövde någon diskare.

Jag hävdar att det faktiskt finns karlar som inte kan laga mat. Inte ens kan lära sig det. Ja, ja, ja, jag hör invändningarna, men kan du inte se tjusningen med en växande sufflé så kan du inte. Överleva? Har du inte hört talas om mikro?

Det enda som är värre än att laga mat är att prata om det man lagat. Varför denna passion för att dissekera det man äter in i minsta fiber? Räcker det inte med att det är vällagat och välsmakande? Och kan man bocka av dessa tre så tackar man för maten. Check!

Här behöver jag nog göra en skillnad mellan människans matintresse. Det finns två typer:
Gourmand är en som gillar att äta och dricka. Kvantitet före kvalitet.
Gourmet är en som gillar mat. Kvalitet före kvantitet.

Du får nu gissa vilken definition som bäst passar in på mig. Du behöver nog inga fler ledtrådar.

Fast det finns ett dilemma. Det känns som om mitt beröm till värdinnan är mindre värt för att jag tycker att ärtsoppa, blodpudding, palt, rotmos med fläsklägg är lika gott som osso bucco, sjötunga och filet mignon.

Jag vill höja en skål för att skrapa, skära, plocka, skala, diska är lika viktigt som själva tillagningen. Jämställdhet i köket avgörs av den tid man tillbringar där tillsammans. Båda bidrar ju till slutresultatet.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 23 januari 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 25 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hur mycket är fem kronor?

– Nu svärde du farfar. Nu måste du betala.

Barnbarnet sprang och hämtade asken där böterna från svärande vuxna förvarades. Jag gjorde som tidigare; skrev 5 kr på en lapp och la ner i lådan.

Principen kändes helt ok. Vuxna ska inte lära barn att svära. Gör de det ska det kosta. Tänker väl att de en dag kommer att kräva mig på riktiga pengar.

Några månader senare var vi i Täbban (ungdomssvenska för Täby C) och jag skulle köpa en bok till samma barnbarn, som dock fastnat för något annat. Typ gossedjur med en snabel och rosa kortbyxor.

– Du får en bok. Ingen trasdocka, sa jag.
– Jag har egna pengar.

Barnbarnet såg riktigt förtjust ut när hon visade upp den anskrämliga dockan. Jag funderade ett (kort) tag på att ta över betalningsansvaret, men nä. Det är bok som gäller.

– Det blir 69 kronor sa expediten och barnbarnet tog upp en ask ur ryggsäcken. Nog kändes den där lilla lådan bekant?

Jodå, det var svärasken och mina papperslappar östes upp på disken. Usch! Det var många. Var alla verkligen mina?

– Hur mycket pengar är det här, undrade barnbarnet med näsan mot disken. Det räcker väl?

Ska inte trötta ut läsaren med fortsättning, men det slutade med att snabeldjuret åkte tillbaka och boken betalades. Med kort.

– Jag hade ju pengar. Varför fick jag inte betala? frågade barnbarnet i bilen hem.

Nu började pedagogiken kärva. Jag övergick till att fundera på penningar och penningars värde, medan barnbarnet tyckte att farfar hade ”lovat” pengar när han betalade böterna. Varför skulle hon inte kunna använda papperslappar när farfar kunde vifta med ett plastkort?

Och vad händer när barn blir alltmer alienerade i fråga om pengar och deras värde? Hur lär man barn att förhålla sig till pengar, när de varken ser eller känner dem? Hur mycket är egentligen veckopengen värd?

När det var byteshandel under flera tusen år fanns ingen tvekan om värdet. Varor bytte ägare inför bådas ögon. De senaste tusen åren har penningar ersatt och man har fått lära sig massor av knåp och knep för att öka och minska värdet. Bankerna som då var en del av samhället hjälpte till med förståelsen.

Men 1967 hände något: Den första uttagsautomaten togs i bruk i Uppsala.

Det visade sig sedan vara det första lilla steget att skilja bankerna från allmänhet och samhälle.

Sedan har det gått i en rasande fart. Politikerna gjorde sitt för att bankerna skulle bli en del av marknaden. Och självklart ska en bank själv få bestämma om den ville syssla med kontanter. Det får man väl förstå hur tidsödande och kostsamt det är att flytta pengar hit och dit. Folk får väl lära sig att använda kort!

Och sedan kom privata företag in och etablerade swish, paypal och sånt. Kundkontakten sköts av robotar som inte har en aning om hur mycket fem kronor är.

Och fem kronor är väl inte värda någonting idag så varför lära barnen ordet kontanter? Eller slantar? Och spänn är väl inte att tänka på? För att inte tala om ören.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 9 januari 2023.

 


ANNONS


 

Krönika 24 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Höger eller vänster

– Höger!?

Det var –15 grader och fuskpälsmössan var djupt nerdragen i pannan, läpparna stelfrusna och blicken fast förankrad i snön framför mig på gång- och cykelvägen ner mot TC. Jag hade ingen lust att lyssna, men rösten återkom.

– Det är höger?! Rösten var högre nu.

Ur rimfrosten framträdde nu en äldre herre (som jag själv alltså) som ville visa vägen?

Jag tyckte det var uppenbart var höger låg, men jag svepte ändå chevalereskt ut med handen och visade åt vilket håll han skulle gå.

– Man går till höger när man möts.

Jag började långsamt fatta att det inte var fråga om en fråga utan om ett påstående, men fann ingen anledning att göra honom till viljes. Antagligen glodde jag på honom under mössan för nu fräste han till:

– Sverige gick från vänster till högertrafik för mer än 50 år sedan och det gäller fortfarande. Även för gående!

Ja, det stämde ju. Och visst var väl högertrafikdagen den 3 september? Och tidigt på morgonen var det också. Inga bilar eller gående ute klockan 4. Tankarna löpte iväg men jag blev stående där kar’n hade hittat mig. Typ fastfrusen.

Nu fnös han också. Eller var det en hostning?

– Ska det vara så svårt att gå åt höger, frustade han.
– Vänster, invände jag.

Han såg ut som han plötsligt stött på en livs levande idiot. Rimfrosten i det orakade ansiktet (nu började jag komma upp i varv. Värmde gott faktiskt) klirrade till och han stirrade på mig.

– Man går på vägens vänstra sida.
– Detta är väl för f&%F&R hel%&%€#te (censurerat av skribenten) inte en väg. Det är en gångbana.

Här kunde jag som en anpassad, social och hövlig person givetvis avbrutit och vikit av åt höger, men en stunds upphetsande diskussion i kylan verkade uppiggande så jag fortsatte.

–  Det är en gång och cykelbana. Cyklar gör man till höger sedan 1967 (kunde inte låta bli). Går jag till vänster möter jag trafiken. Alltså på den vänstra sidan.

Där satt den. Tyckte i alla fall jag.

– Jaså det tycker du. Jag tycker att vi gör som vi alltid gjort när man möts, sa kar’n och tog ett steg åt höger, trampade i snödrivan och var nära att ramla.

Nä, nu får det vara bra. Jag räckte fram en hand för att hjälpa honom upp. Han tittade på sin snötäckta sko och sedan på min vante. Han valde det senare.

Nu dök den sociala och hövliga delen av mig äntligen fram. Jag hade ju i alla fall fått någon form av seger.

– Du får nog gå hem och googla på det medan strumporna torkar, sa jag och avvek åt höger.

Det är ju ingen idé att dra ut på det. Typ.

Men nog är det en regel som ger fler än mig problem?

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 26 december 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 23 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Ring klocka! Ring!

Foto från krönikören C-H Segerfeldt.


– Ajajajaja!

Skriket var genomträngande, ungdomligt och högt.

Är det nån som slår nån, hann jag undra innan jag själv blev slagen. Inte till marken, men så hårt det kan bli när en ylandes 13-åring på elsparkcykel träffar ett stillastående föremål i form av en gubbe.

Om vi tar bort svordomarna från min protest mot elsparken, så blir följande kvar:
– Men hur kör du?
– Men hörde ni inte att jag ropade att du skulle flytta på dig.

Det var inte läge att fundera över det tilltalet, utan jag koncentrerade mig på vad skriket betydde: ”Här kommer jag och nu ska du flytta på dig”. Typ.

– Hade det inte varit bättre om du hade använt ringklockan? Då hade jag både hört och förstått vad som höll på att hända. Eller kör du omkring och skriker på alla som inte hör dig?

Ynglet blev inte ens provocerad av mitt stillsamma undran, som i många sammanhang skulle uppfattats som både kränkande, genderfientligt och vara tillräckligt för att avlossa ett skott.

– Vadå klocka? Den har jag i mobilen och vad har den att göra med att ni hör dåligt?

Jag borstade noga och länge av byxorna för att få tid att tänka efter. Ynglet har en elsparkcykel som kostar så där 16 000 kronor och som han kan köra upp till 50 kilometer i timmen med (sisådär ungefär), men föräldrarna har inte råd med en ringklocka. Inte en hjälm heller för den delen. Nog borde han väl i alla fall ha en säkerhetsväst så naken och oskyddad som han är.

– Här har du ringklockan, sa jag och tryckte på en knapp på styret.

Det blev inte mycket till vare sig kling eller klang, men vi uppfattade i alla fall att det knäppte till.

– Sån skitgrej har man väl ingen användning av. Det är ju bara sånt som gamla tanter kör med när dom inte får plats. Det är väl bättre att ropa, sa han.

I allra sista stund kom jag på att det dessutom var förbjudet att fara fram som ett jehu (googla på det) i motionsspåret. Det fanns till och med skyltar som berättade om detta (se bild). Så vad gjorde ynglet där över huvud taget?

Nu höll jag på att varva upp ordentligt märkte jag. Som tur var hann jag inte formulera något dräpande men jag hann i alla fall ropa till den försvinnande ryggen.

– Och förresten får du inte cykla här. Det är förbjudet! Kan du inte läsa skyltarna.
– Varårå? Dom gäller ju bara cyklar och djur.

Och där stod jag kvar i motionsspåret och funderade på om elsparkcykel juridiskt kan likställas med cykel. Hhhmmm?

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 12 december 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 22 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

När godkänt inte är godkänt

Det är väl alltid så. När man behöver grejerna som bäst och mest, levererar de inte (nusvenska för fungerar inte). Tvättstugan var fylld med tvätt efter några veckors bortvaro och så lägger maskinen bara av.

Tvättstrecket (används bara av 65+) hade vi i alla fall hunnit fylla och fick tid över att åka till Arninge. En trevlig säljare. Som vanligt alltså. Artig och förekommande och när vi bestämt oss kom de tunga frågorna:

– Ni har väl en godkänd elinstallation?
– Vi köpte vår senaste tvättmaskin av er för sådär åtta, nio år sedan och den har fungerat tills idag. Svaret blir nog ja.
– Och avlopp?

Kollade vad hustrun tyckte om den frågan och fick en grimasch till svar. Säljaren märkte vår förvåning och ursäktade sig med att han var tvungen att kolla då vi beställt både transport, hämtning av uttjänt maskin och installation av ny.

Hängde du med där? Det finns nämligen ett samband mellan frågorna och installationen, men just då förstod vi inte riktigt vad. Det skulle visa sig ödesdigert.

Efter fyra dagar anlände bil med maskin och installatör med väska och biträde.
– Men ni har ju ingen godkänd elinstallation? Här kan vi inte göra något.

Det var ingen framkomlig väg att hävda att den gamla maskinen var instucken i ett eluttag med fullständig kontakt. Godkänd 2012 var inte ”godkänd elinstallation” tio år senare. Så dum man kan vara. Och avloppet skulle typ hänga på väggen på något märkligt vis. Ingen idé att ens ta upp frågan.

– OK. Då tar jag över från här och ni tar med den gamla maskinen, försökte jag vara lite resonlig.
– Nej, vi kan inte ta med oss den. Vi får inte lämna några slangar öppna.

OK. Äntligen ett rakt och tydligt besked. Inte tillräckligt för att bli förbannad, men klart sur.

– Men anslut då den nya till avloppet. Sedan kan ni ta bort den gamla.
– Men vi måste ju kolla funktionen. Det går ju inte utan el.

Och så höll vi på. Montörerna var lika programmerade som tvättmaskinen. Sunt förnuft (min slutsats) var lika centrifugerat som resten.

Lyckligtvis hade den inrullade maskinen krosskador så de fick ändå ta med den tillbaka. Kastade mig därför över närmaste elektriker (El-entreprenör) för att få bytt trepolig till tvåpolig väggkontakt.

Elektrikern kom efter en vecka och gjorde sitt jobb på 20 minuter (1230 kr) och på väg ut mötte han den nya maskinen och hälsade glatt:
– Vicken tajming. Du ska se att dom kör igång en tvätt också.

En sekund trodde jag att han visste något jag inte visste, men så kom jag ihåg: avloppet. Tvärstopp igen alltså. Nu hade jag två val: gräva ner mig i telefonen med leverantören och undvika att titta på den växande högen smutstvätt eller så göra jobbet själv. En mogen man ska väl kunna installera en tvättmaskin!

Hustrun tog bilder på mig befinnandes på knä framför maskinen och la ut kaoset på Facebook. Omedelbart kom en kommentar från en klentrogen son: ”Det där går aldrig”.

Men tji fick han. Efter några initiala funktionsmissar sprider nu tvättmaskinen sitt milda porlande ända in till datorn i rummet bredvid. Sällan har väl gurglandet från avloppet låtit så trivsamt.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 28 november 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 21 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

El problem

– Hur lång tid tog du på dig?

Jag spanade ut i mörkret bortom stearinljusen för att få ögonkontakt med frågeställaren, hustrun. Ingen dylik stod att finna så jag svarade rakt ut i luften.

– Vet inte. Har ingen klocka på mig när jag duschar.

Ingen klocka? Men det är ju det nya normala. Du ska veta hur lång tid du duschar. Allt över en minut bör straffas med torrläggning i flera dagar. Därför gick vi tillsammans igenom de nya duschrutinerna, som självklart var upprättade med respekt, i bästa samförstånd och med iakttagande av alla röda linjer:

  1. Inget vatten förrän du kontrollerat att schampo, ryggborste och nödvändig duschutrustning är på plats och inom räckhåll
  2. Snabb blötläggning av hår och kropp
  3. Avstängning av vatten
  4. Noggrann intvålning av utvalda delar
  5. Snabb avspolning
  6. Stopp och stäng!

Vi enades om att vi båda nog var i uppnåbar närhet av normaltiden. Detta effektivitetsmål var uppsatt och givetvis anpassat efter ålder och med tydligt fokus på minsta möjliga elförbrukning per liter vatten.

Som framgår av ovanstående spec (lista för oinsatta) är ingen tid längre avsatt för njutning med slutna ögon, utan bara rakt in i blötan och ut igen. Inget kul, men nödvändigt. Senaste elräkningen var tydlig med hur mycket njutning som kan tillåtas. Ingen.

Men det räcker förstås inte med detta.

Det är ständiga rekognosceringsturer runt om i kedjehuset på jakt efter eltjuvar.

Vinkylen var den första som drogs ur, därefter följde handdukstorken och sedan några laddningsaggregat som var instuckna men saknade ladduppgift. Därefter gjordes genomgång av lampor. Denna medförde nya utgifter för ledljus eller vad det nu heter när man blir modern? Avstod kalkyl (= investering vs elbesparing) utan bytte av bara farten. Ville väl visa upp resultat för hustrun.

Tog därefter bort tiduren på utvalda lampor. Åtgärden föregicks av en animerad (högljutt livlig) diskussion om vikten av att väga nyttan och effekten mot en ökad risk för inbrott. Ingen vann, men vi enades om att låta tiduren sitta kvar och ticka i kontakten. Sedan var det enkelt att slå på automatiken när vi lämnade huset.

Har också noterat ett riktigt köldinsläpp från ytterdörren. Testade för säkerhets skull med tänt stearinljus som visade alla tecken på slöseri = lågan vek av åt höger eller möjligen vänster. Ingen åtgärd genomförd, men jag tänker mycket på det.

Sen har vi inte kommit på något mer. Jo, jag köpte nya täckande tofflor. Svåra att komma ner i, men varma och goa. Remtofflorna förpassades därefter till sommarförrådet.

FOTNOT. Jo, jag vet att rubriken bör heta el problema, men det lät inte så bra så jag fejkade.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Epost: ch.segerfeldt@gmail.com
Publicerat: Måndagen den 14 november 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 20 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Om jag bara haft mer tid så ...

När jag för en del år sedan blev stoppad och polisen hävdade att jag kört för fort, nekade jag. Reflexmässigt. Då log polismannen. Bara det borde gjort mig misstänksam. ”Du ser att jag är ensam och därför kan jag inte bötfälla dig, men oss emellan, hur mycket för fort körde du?” Vi enades om minst 20 km i timman och då frågar karln: ”Vet du varför du körde för fort?”

Aha, nu ska vi ha uppläxning och undervisning. Jag hävdade bristande tid och polismannen ruskade på huvudet: ”Nä du, snarare dålig planering på jobbet”. Innan jag hann formulera protesten förklarade han: ”Du inbillade dig att du kunde ta igen den tid du satt för länge bakom datorn, ute på vägen. Det går inte. Du borde planerat ditt jobb efter den kunskapen i stället”.

Där satt den och där sitter den fortfarande.

Men det är inte den kunskapen som fått mig att sänka farten, utan dieselpriset. Det är bara en viss kategori bilförare (jag säger inte vilka, men du får gärna fylla i själv), som har råd att blåsa förbi à 25 kronor litern. Nu håller jag stenhårt hastighetsbegränsningarna och mår till och med bra när jag passerar en 70-skylt. Ännu en slant sparad. Typ.

Attans vad laglydig och präktig jag blivit. Pengafaktorn är viktigare än insparad tid. Fast det där med tid har fått nytt perspektiv och annorlunda innehåll.

Har du någon gång hört en senior säga:
”Jag fattar inte hur jag hann med allt förut. Nu räcker ju inte tiden till för att göra något vettigt.”

Det finns ett otal varianter på temat, men alla säger egentligen samma sak ”jag är ingen pensionär som sitter och matar duvorna i parken. Min kalender är full när jag har mer än en sak att göra om dan. Så det så!”.

Oavsett om det är bristande planering eller ändrade yttre förutsättningar så har vi alla precis lika mycket tid.

I veckan var vi borta på finlunch. Bortbjudna mitt i veckan mitt på dan alltså. Inte under helgen. Där var förberett och dukat med den allra ädlaste handdiskningsservisen. ”Diska porslin för hand. Sånt hade vi ju aldrig tid med förut” förklarade värdinnan och kompletterade med silverskedar på kaffefatet.

Nej, vi har inte tid och vi får inte tid. Vi tar oss tid. Vi värderar tiden på ett annat sätt och vi prioriterar och använder den därefter.

Vi behöver inte kasta oss iväg (för att hinna till Roslagsbanan), rusa ner för att handla (iklädd mjukisbyxor och T-tröja), springa tillbaka efter nycklarna (som vi glömt på hallbyrån), slänga fram lite mat (för att hinna till gymmet), fara som ett skållat troll (mellan affärerna), skrika åt ungarna (för att hinna till skolan).

Jag har tid att förbereda en körövning, planera en resa, ordna det mysigt mitt i veckan, klä mig prydligt när jag går ner i centrum (det där tar vi i en kommande krönika), göra en utflykt med kameran en tisdagsförmiddag o.s.v.

Ja, jag har gott om tid, men hinner inte mata några duvor.

”Tiden stannar tillräckligt länge hos den som förstår att använda den” (Leonardo da Vinci).


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 4 november 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 19 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Konversera är en utdöende konst

– Vad heter det där spelet ni spelar när ni har gäster?
– Rappakalja menar du?
– Nä, det heter nåt med konservering.
– Aha, du menar konversation. Men det är inget spel. Det är bara ett annat namn för att prata.
– Finns det olika prat eller har ni sån här konservation bara när ni har gäster?

Barnbarnet och jag fick en stunds snack om prat och konversation, som väckte tankar och funderingar långt efter att vi rett ut begreppen. Det blev, tror jag, fastställt att konversation huvudsakligen sker mellan dem som inte känner varandra så väl och då spelar en viktig roll för att få kontakt.

Innan sonen Fredrik blev lite mer etablerad i näringslivet hade han också funderingar kring det här med konversation. Även om han kallade socialiserandet för small talk tyckte han det var ett fullständigt onödigt sätt att använda tiden. Prata om ingenting när det finns så mycket osagt. Nej, debatt i ett aktuellt ämne var mer hans stil.

Den slutsatsen verkar idag omfatta allt fler. Och inte alls bara yngre. I stället är det äldre som tappar intresset för umgängesformen. Eller hur ska man annars tolka att allt fler i vår ålder verkar vara mer intresserade av att berätta och mindre intresserade av att lyssna.

Det senare torde väl ändå vara någon slags utgångspunkt för all konversation. Utan frågor inget utbyte och ingen dialog.

Några typexempel:

1. Den självupptagne. Skepparen på grannbåten som vi träffade i en liten hamn på Själland. Vi upptäckte att vi hade gemensamma bekanta i Karlskrona. Ett till synes bra utgångsläge för att prata vidare, men icke så. Den andre visade inte det minsta intresse av att följa upp och föra ett samtal, utan bubblade på om sitt. Ställde inga frågor och ganska snart tröttnade vi.

2. Den nervöse. En ytlig bekantskap som efter konstaterandet att vädret var vackert pratade om sin grannes nya bil. Ett outtömligt, ointressant ämne.

3. Den ointresserade. Står tyst och verkar intresserad, när han i själva verket bara väntar på att få prata. Varför hyckla intresse som inte finns, undrar han.

4. Den pratsjuke. Om man berättar att man just varit i Sydgeorgien och slagits med pingviner omedelbart avbryter: Sydgeorgien! Det är ju fantastiskt ställe. Det påminner mig om en resa till Georgien. Och så kommer en lååång berättelse som ingen orkar lyssna på.

5. Den obildade. Oavsett vilket ämne du tar upp får du bara hum eller mm till svar.

6. Den humorlöse. Känns igen på att han alltid ska berätta roliga historier. Han uppfattar även en artig grimasch som uppmuntrande.

Och alldeles oavsett orsaken till att man inte kan föra en dialog har dessa typer en sak gemensamt: de är alla män.

Kvinnor samtalar. Män berättar. Kvinnor för en dialog. Män har en monolog. Kvinnor socialiserar. Män informerar.

Men även om självfokuseringen tycks öka, finns det kanske en lite räddning bakom ett trendhörn: cocktailen.

Vad jag erfarit från välunderrättat håll (barnen) har det blivit modernt igen med spännande och välsmakande drinkar i glasen.

Tar man bort störningsmoment som paraply och apelsinskal som dinglar på kanten, har cocktailglaset en form som inbjuder till konversation; där du fått ditt glas blir du stående, flyttar du dig spiller du.
Och vi behöver mer konversation. Eller hellre dialog, vilket är den förfinade och utvecklade formen.

Gärna utblandat med en Negroni. Typ.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 16 oktober 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 18 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Vi har våra regler!

– Du måste ha en kod eller bank-ID för att jag ska kunna svara, sa kundtjänsten på Telia.
– Har lämnat båda ett par gånger, men blivit vidarekopplad.
– Då får jag be om ditt personnummer!

Vad var det här för någonting? Jag ville fråga om priset på en tjänst, men måste identifiera mig in på bara kroppen innan jag öppnar mun? Jag trodde Kundtjänst betyder att man får tjänster utförda.

Ungefär där flög den lede (fan på nusvenska) i mig. Jag bestämde mig för att tillhöra den miljon i landet som inte använder internet dagligen eller känner sig obekväm med digitala tjänster. Men då var kundtjänsten beredd. Ingen ska kunna tillskansa sig någon service om hon inte följer bestämmelserna.

– Då får du en kod på posten. Det kan ta fem dagar, klämde kundtjänsten till med.
Men då var mitt lilla skitärende inte så aktuellt längre.
– Du kan gå in på "Mitt Telia" och kolla också.

Jag kan ju sluta vara kund hos Telia också, tänkte jag och fastnade i "vi-har-våra-regler-träsket". Det är där man hamnar när servicen man önskar uteblir. Eller när företaget helt enkelt inte vill ge service för att man tycker det blir för dyrt. Ett annat sätt att slippa ge kundservice är att ta betalt två gånger för samma tjänst.

Det senare retar mig till frossa. Nordea tar i likhet med alla banker betalt för att ta hand om dina pengar. Men har du det dåliga omdömet att komma med en utbetalningsavi som du vill sätta in på ditt konto, måste du betala en gång till.

I ren protest har jag därför under en längre tid släpat omkring på en dylik utbetalningsavi på några hundralappar. Det säger väl förstås en del om min personlighet att jag är beredd att förlora pengarna för en principsak, men det känns inte bra att jag som kund ska skinnas, inte tjänas.

Ja, jag hör hur du tänker nu; Hur kan karln vara så enfaldig att han inte betalar 50 kronor och får saken ur världen?

Hhmm? Det är nog en bra invändning samtidigt som jag långsamt börjar inse hur mycket arbete det är för banken att ta hand om sådana där ålderdomliga papperslappar. Banktjänstemannen ska:

  1. veckla upp en solkig avi
  2. betrakta den och leta efter summan
  3. be mig om legitimation
  4. notera att legget (Freja i mobilen) som jag håller upp på andra sidan rutan, är en för honom obekant legitimeringsmetod
  5. resa sig för att hämta hjälp kring det märkliga ID:t
  6. tillsammans med bakomstående högre tjänsteman diskutera hållbarheten hos denna nymodighet (!)
  7. undertrycka besvärade suckar över besvärlig kund
  8. ta emot 50 kronor för att ta emot avin. Lägga 50-lappen i en betraktare för att kontrollera äkthet
  9. knappa på tangentbordet för att det hela ska synas på mitt konto.

Åhåjaja, tänkte inte på att det är så mycket jobb med gamla analoga produkter. Självklart ska banken ha betalt för den hanteringen. Trist av mig att ta upp dyrbar tid med struntsaker som service. I Sverige är service något onaturligt enligt den vedertagna principen: "En an är väl så god som en an".

Sedan ringer min telefon. "Tack för att du tar dig tid och svara på några frågor om din kontakt med vår kundtjänst. Dina svar är viktiga för oss. "Ange på en skala 1–5 hur nöjd du var med besöket".

En automatuppringd enkät är förstås både smartare och billigare än en dyr och arbetskrävande kundservice.
Jag la på.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 28 september 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 17 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Det ringer, det ringer –
men vill jag svara?

"Hallå?"
"Ja, hallå. Vem talar jag med?"
"Det beror på vem du har ringt!"

Så låter inledningen på ett vanligt telefonsamtal idag. Ingen artighet eller ens antydan till vänlighet eller uppskattning för att man får en social kontakt när man svarar. Den nya regeln är att uppringaren ska presentera sig först.

Det kan ju vara en säljare och då gäller det att snabbt ställa om från vänlig svarare till svårflirtad kund. Typ.

Det som tidigare drev oss att svara var förstås instinkt, uppfostran och ren nyfikenhet; vem ringer? vad vill de? tänk om det är till mig (tonåren). Det fanns ju bara en telefon så under veckosluten blev det liksom dragkamp om luren.

Nu har detta upphört. Nyfikenheten alltså. Våra barn och för övrigt även deras barn ser direkt vem som ringer och bestämmer om man vill prata eller inte. Här hjälper ingen uppfostran, moral, vardagspredikningar om jämställdhet, hyfs (googla på det) eller artighet.

Det är mottagaren som bestämmer. Du vet inte om batteriet är slut eller om personen inte har tid eller lust att svara när hen ser vem som ringer. Tystnad kan också ersättas med automatsvar av typen: "Ring mig sen!" eller "Kan inte prata nu".

Bortvald alltså.

Men den digitala tekniken ger ju så många möjligheter till kontakt och kommunikation. Vad ska man välja? Nedanstående är för dig som har barn och/eller barnbarn. Övriga ålderskategorier hänvisas till Snapchat och Tiktok, där de yngre årgångarna hänger.

Det mesta av det som sker på nätet sker via mobilen som allt mindre används för att telefonsamtal och mer för att besöka olika sociala medier. Att använda mobilen för kontakt görs mest mellan vänner (som finns i kontaktlistan) om ens då. Och det är alltid mottagaren som bestämmer om du får kontakt. Noll inflytande alltså. Mess (SMS) är den bekvämes metod.

Utgångsläge: Ungdomarna struntar fullständigt i hur du kommunicerar. Du ska bara använda, förstå och tycka om samma medier och kanaler som de gör. Avsändaren tar inget ansvar för att du inte hänger med eller att du inte förstår vad som gäller.

Slutsatser:

Facebook är åldersbestämmande (allt färre under 50 använder FB). Inget fel i det, men du når ju inte dem du vill (läs: barn och barnbarn). Trenden är att information ersätter kommunikation. Jag talar om vad jag köpt, reser, träffat och skryter lite etc. Som läsare ska du antingen gilla eller dela.

Mejl? Men kom igen. Det är ju en jobbgrej.

Messenger. Se ovan. Kan användas i släktsammanhang när man vill bjuda in till större fest eller liknande. Sällan för snabba och sociala kontakter. Facetime via messenger fungerar dock ok.

Instagram har alltmer blivit en scen för PR-sugna exhibitionister och inget ställe där man umgås. Fast jag använder det för att visa upp mina foton + att vi har ett privat konto också (mer foto).

Youtube kallas visserligen för socialt medium, men det är i hög grad osocialt (=enkelriktat). Vanligast är att man kollar på instruktionsfilmer om hur man slår i en spik och sedan drar ut densamma.

Twitter är lika ointressant som Linkedin. Alltså för kommunikation. Där hänger politiker och andra med behov att bli hörda. Och för att bråka och tjafsa. Journalister älskar grotta ner sig i Twitter.

Men nog saknar jag en kanal där ömsesidighet och respekt är vägledande och där mötet är ömsesidigt. Det är sådant som bygger både kommunikation och relation.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 12 september 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 16 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Missbrukare eller
bara beroende?

Ser du en sladd med USB-C? Foto från C-H Segerfeldt.

Det är inte kul att erkänna, men jag har blivit sladdist. Eller vad man nu ska kalla personer som inte kan leva utan att ha nära och direkt tillgång till en sladd. Vi talar inte om sladdbarn, utan om vuxna som inte klarar sig särskilt länge utan en sladd. Det har gått så långt att sladden blivit en överlevnadsfråga; ingen sladd – inget liv.

Det var hustrun som noterade att den självklara handlingen att ladda batteriet till telefonen inte längre var så enkel och självklar, utan mer liknade ett beroende. Det började med en stillsam fråga där hemma:

– Var har du gömt sladden till paddan?
– Vadå gömt? undrar hustrun. Den ligger väl där du lagt den.

Det gjorde den inte och paniken spred sig. Jag skulle inte komma iväg till det väntande mötet om jag inte var fulladdad och nu stod jag där utan både sladd och kontakt. Det är nästan så att det har blivit viktigare att vara laddad än att komma i tid. Men man kan ju bara inte rycka ur sladden innan man fått sina 80 procent. "Ursäkta jag är sen, men batteriet var urladdat". Det låter inte bra.

– Var är ditt lilla fickbatteri? försökte jag en annan sladdlös metod.
– På laddning, blev svaret.

Nu var det fullt allvar.
Var är sladden? (nu pratar vi special, USB-C)

Anledningen till den stigande paniken är att du inte längre kan sladdra hur som helst. Varje apparat har sin egen sladd, ladduttag och kontakt (jaja, jag vet det där om EU-standardisering, men det lär nog dröja).

Den gamla paddan har en typ av koppling, den nya en annan, hörapparaten en tredje, powerbanken (vad är det för ett namn på en batteriladdare förresten?) ytterligare en. En sladd hamnar i bilens handskfack, en annan i båten och en tredje där den borde vara. Vid eluttaget.

Och under sommaren är det etter värre. Då har man ju ingenstans att stoppa sladdret. Jag vägrar att bära med mig små påsar på magen eller hängande i rem under armhålan när byxfickorna är fulla med allt annat man måste ha med sig. Hustrun föreslog handväska. Jag lyssnade inte.

Den nuvarande sladdsamlingen är nog inte så funktionell längre (se bilden), men den skapades då alla sladdar var lika och så har det bara fortsatt. Typ. Kanske en fördelardosa (eller vad de heter?) kan ge lite bättre överblick. Och så etiketter på varje sladd (hustrun igen).

Åhåjaja, denna teknikutveckling.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 30 augusti 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 15 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Säg inte detta

"Om jag lever då". Det var mammas stående svar på alla invitationer, reseönskemål, överenskommelser eller gemensam planering. Och alltid lika trist. Jag förföll väl tyvärr ibland till fräsningar av typen: "Lever du inte så ställer vi in".

Båda kommentarerna är lika överflödiga och irriterande för omgivningen. Så nu har jag högtidligen lovat inför bildskärm och tangentbord att varken använda eller tänka dem. För det finns saker som vi seniorer säger utan att tänka oss för. Det liksom bara ploppar upp.

Med detta sagt (nusvenska för alltså) vill jag avråda från att i mogen ålder använda följande repliker:

"Nä, jag ska inte fira min födelsedag"

Underförstått: det finns inget att fira eller jag vill inte fira att jag blir äldre. Men tänk då på alternativet. Hur kul är det? Så fira och festa så länge dig benen bär och tyng inte dina närmaste med suckar över att du haft turen att bli ett år äldre.

"Tänk inte på presenter – jag har jag allt jag behöver"

Granne och rimlig konsekvens av ovanstående, men ack så trist för dem som vill ge. Att ta ifrån dem en möjlighet att visa uppskattning på ett enkelt sätt, är inte alls någon omtanke. Ej heller altruistiskt eller välmenande. Det är förbaskat egoistiskt. För du vill ju egentligen ha presenter. Medge det och förstå att det är svårt för givaren att komma på vad hon ska ge till någon som "har allt". Satsa på upplevelser, utflykter med färdig picknickkorg etc.

"Så gjorde i alla fall inte jag när jag var i din ålder"

Med den tydliga undermeningen: då gjordes det på ett bättre sätt. Barnen blir irriterade och barnbarnen fullständigt ointresserade. Barnen hör definitivt den dolda kritiken. Barnbarnen uppfattar nog bara att du är missnöjd med något. Men om du berättar hur det var förr, då har du intresserade lyssnare.

"Jag vill ha något att bläddra i. Inget sånt där digitalt"

Nu är jag på minerad mark, men fortsätter ändå med några autentiska repliker:

"Det tar sån tid att starta datorn så jag sätter bara på den när jag måste". "Jag behöver inga såna där mejl". "Jag har levt hela mitt liv utan så jag ska nog klara mig även i fortsättningen". "Det vet väl alla att det är farligt att vara ute på Facebook".

De invändningarna låter väl både välkända och rimliga? Det är väl dessutom upp till var och en om man vill hålla på med datorn? Och vem är det som bestämmer här egentligen? Är man fånge under tekniken? Den ska väl hjälpa och inte stjälpa?

Men digital teknik är tyvärr inget man längre kan avstå ifrån. Den är en del av vår vardag och när man väl har kommit över den jobbiga tröskeln öppnar sig en ny värld.

Nu finns den till och med på våra äldreboenden för att öka trygghet och säkerhet.

Att det prasslar när man läser är ett överskattat nöje.

Men tänk att få tidningen levererad till båten varhelst i skärgården du befinner dig, att veta vad barn och barnbarn sysslar med, att ladda ner en bok från bibblan när du är på resa. Och ljuset från paddan stör mig inte i sängen. Hustrun kan läsa precis så länge hon vill.

Javisst, ytliga betraktelser och förnöjelser, men jag har svårt att vara utan dem.

Kanske kommer du som läser detta på fler oönskade repliker. Du får gärna dela med dig!

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 30 juli 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 14 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Måste jag gå och dra något gammalt över mig?

"Jaha, du menar sån där trist gammalmodig inredning med bokhyllor och massa tavlor. Och små mattor överallt."

Väninnorna utbytte åsikter om den ena kvinnans svärmors hem och min vana trogen tjuvlyssnade jag. Men precis så som 43-plussarna beskrev det, stämde ju på mitt hem. Hela vägen hem på tunnelbanan funderade jag över vad det var som var gammalmodigt hemma och i så fall varför det skulle vara sämre?

Min sura reaktion kom ju sig av att det ligger något nedvärderande i ordet gammalmodig. Passerat och avslutat. De kunde ju valt något annat; konservativt, 80-tal, överlastat.

Och jag som ryser när jag ser de så kallade moderna inredningarna modell tandläkarklinik; kala, avskalade ytor. Vems reaktion är mest rimlig? Är det senaste alltid det bästa? Kritiserar du detta är du gammalmodig. Och dylik vill man ju absolut inte vara.

(OBS! Som god förälder kan du inte ens tänka tanken att ha någon synpunkt på barnens inredning)

Fast både du och jag vet ju att modernt är en högst personlig iakttagelse. En åsikt och knappast något faktum. Längst bak i min garderob ligger en blå kasse fylld med slipsar. Jo, det är faktiskt sant. Tänkte att jag kunde spara ett gäng då de säkert blir moderna vart tjugonde år.

Hittills har jag vid tre tillfällen använt gamla slipsar. Ingen som såg dem kom på tanken att det var en "favorit i repris", utan tyckte att jag hängde med (inbillar jag mig i alla fall).

Men det är ju inte bara slipsar. Även mat kan bli gammalmodig. Jodå, sonen undrade oroligt hur vi ens kunde fundera över att servera kalops, dillkött och nåt annat obsolet som jag glömt. För att inte tala om bruna bönor med fläsk, blodpudding. Huga.

"Men 'Flygande Jakob' har ni väl i alla fall slutat med?"

Jag teg, men tänkte att om något fungerar och fortfarande är användbart (och ätbart) är det väl ointressant om det är nytt eller gammalt? Att göra sig av med väl fungerande prylar i hemmet – såvida de inte är slitna och trista – och ersätta dem med nytt känns både slösaktigt och kontraproduktivt. Knappast som uppiggande förnyelse.

Se där, en gammalmodig tanke, men med tanke på nuvarande inflation ligger jag nog på rätt sida om det återhållsamma tyckandet.

Nästa säsong kommer det ju ändå något ännu modernare.

Eller som Alf Henrikson uttryckte det:
"Genial är den som är före sin tid.
Begåvad är den som är med sin tid.
Lite bakom är den som är efter sin tid.
Men plötsligt är tiden en annan."

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 9 juli 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 13 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Vem piskar och skakar?

Piskställning i bostadsområdet Viggbygärdet i Täby den 22 juni 2022. Foto: Mac Lennart Lindskog.

 

– Vad gör fabbon där uppe?

Fabbon ifråga tittade ner på ett 15-tal gulliga småttingar från dagiset längre ner längs gångvägen.

– Han skakar lakan, förklarade fröken längst bak.

Det var ingen förklaring som höll särskilt länge.

– Vafför gör han det? Det gör inte vi för mamma har en tvättmaskin och där stoppar hon in allt som är smutsigt.

Funderingarna från gångvägen hade fått hela hopen att stanna och alla tittade med öppna (beundrande?) ögon på fabbon som inte hade någon tvättmaskin utan fick göra allt för hand.

– Och jag piskar mattor också, försökte jag öka kunskapsnivån hos 4-åringarna. Inlägget möttes med tystnad och total brist på förståelse och insikt över vad som krävs i ett hushåll.

Fröken hade dock varit med lite längre och ryckte ut med förklaring.

– Förr i tiden när man inte hade någon dammsugare eller tvättmaskin så fick man piska och skaka i stället.

Då drog fabbon snabbt in både hakan och lakan. Man vill ju inte hänga där som ett exempel på flydda tider. Typ.

Barnen kunde ju rimligen inte känna till grundläggande begrepp som piskställning. Än mindre hur kunskap om hur och vad man håller rent fördes vidare mellan generationerna. Är du van att piska och skaka så fortsätter du med det till kroppen sätter stopp.

Så varför göra dylikt när det finns teknik som gör det bättre (?) och vadå lära sig? Man kan ju googla om man behöver veta nåt.

Och vem såg senast någon som piskade mattor? Detta trots att heltäckningsmattor sedan länge ersatts av mer rörliga textilier på golvet.

Så generationers självklara förmedling av kunskap som hade med vardagsliv och överlevnad att göra behövs inte längre. Vem kommer ihåg lort-Sverige som avskaffades före kriget (andra världskriget alltså). Så varför bry sig?

Jo, för att det finns en sak som jag inte kan göra mig fri ifrån, nämligen det vuxna barnbarnet som frågade sina morföräldrar: "Hur har ni kunnat vara gifta så länge?" Morfar behövde ingen betänketid: "Jo, vi växte upp i en tid då man reparerade det som gick sönder".

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 22 juni 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 12 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Stolthet med förhinder


VIDEO (13 sekunder). Svenska flaggan, friska vindar, klarblå himmel, sommar, sol, granskog, Täby. Foto: Mac Lennart Lindskog.

 

Nu stundar högtidsstunder för oss som har flaggstång. Många flaggdagar väntar, men sedan reglerna i stort sett försvann om hur man hissar och halar den svenska flaggan, är sig inget likt. Regler är ändrade till rekommendationer (jämför pandemin). Fritt fram för alla att fladdra och fira bäst man önskade. Dag som natt. Hej och hå. Upp men inte ner.

Så vackert det var tänkt. Så demokratiskt och mångkulturellt. Symbolen för den svenska nationalismen skulle ned på jorden och flaggviftandet kunde inskränkas till landskamper och annat ofarligt.

Hur blev det då?

En symbol ska stå oklanderlig och rak för att uppfattas som symbol. Genom att ingen behöver diskutera eller tveka om vad som gäller, upprätthålls också symbolens värde. På ganska kort tid minskade också den svenska flaggans värde som symbol.

Eftersom ingen längre behöver ta ned flaggan kan den ju inte heller hissas. I stället hänger den bara där uppe i allt sämre skick. Detta snedsprång löste de påhittiga latmaskarna med att apa efter butiksflaggningen = pinne från väggen med flagga.

Detta bekvämlighetsarrangemang möjliggjorde att alla kunde hänga ut flaggan på våren och ta in resterna på hösten. Flaggan blev nu en liten käck prydnad ungefär som "vi har öppet" eller "new arrivals".

Håller med om att jag som är född 6 juni har ett speciellt förhållande till flaggan. Även om jag blev utskrattad i första klass när jag svarade på frågan om varför vi har Svenska flaggans dag med: "För min skull", bär jag med mig känslan av stolthet och respekt för symbolen.

Men dylika känslor anses vara granne med nationalism och får ej ens anas.

Men flaggdagarna då? Varför har man behållit dem? I officiella sammanhang fladdrar det fortfarande från både busstak och offentliga byggnader på såväl konungens födelsedag som när arbetarna tar ut en extra fridag den första maj.

Så symbolvärdet går nog inte att trolla bort. Men vad är det för fel att vara stolt över den svenska flaggan? Varför ska jag inte få känna något extra när jag hissar?

Den svenska flaggan ska vara allas symbol. Inte en privatsak. Då riskerar privatpersoner med helt andra intressen än gemensamma och respektfulla att göra symbolen till sin.

Den är vår.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 4 juni 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 11 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hajar du tugget?

Gatuskyltar på Söder i Stockholm fotograferade av krönikören C-H Segerfeldt.

 

På bilden ser du hur någon (på Söder i Stockholm) tyckt sig vara riktig duktig när hen korrigerat och stått i.
Med hjälp av stege eller cykel har personen nått så högt upp att hen kunnat stryka över den del av namnet som inte är pk (politiskt korrekt) eller följer rådande mode, standard, moral eller vad det är som styr för ögonblicket.

Lugn, jag kommer inte ta upp de där bollarna som rullats i kokos, glassen som blev svart av lakrits och fick sitt namn därefter och framför allt inte den där killen som var kung någonstans i Söderhavet.

Däremot funderar jag över människors ansträngningar att det som hen själv uppfattar som korrekt (språkligt, genderanpassat) också ska gälla andra. Som utövande språkpolis har jag nu dessutom fått råg i ryggen (googla på det) av en utredning om vad som stör svenskarna i språket (Språktidningen och DN, april).

Därför börjar jag med en fråga. Hur många "hen" har du noterat hittills i krönikan? Om du kan svara utan att leta i texten tillhör du med stor sannolikhet den grupp (18–69-åringar) som retar sig på ordet. Jätte-jätte-mycket enligt Språktidningen.

Lika många störs av särskrivningar, men de tycker jag är uppstigna ur slarvigt reklamspråk och oftast roliga. I stället vill jag ta upp några företeelser som utgör ett djupt ingrepp i min vardag.

På en större födelsemottagning härom veckan delade arrangören (på fullt allvar) ut texten till "Ja, må hon leva". Jag lyckades kväva (en mindre genomtänkt) invändning och kollade pappret. Va? Ska man inte längre få leva i 100 år. Nä, nu är det i "många lyckliga år" som gäller.

Och visst låter det väl mycket gulligare och mer framtidsinriktat. Idag är ju 100-åringarna så vanliga att de kliver ut genom fönster och blir allmänt bråkiga. Att få veta att folk önskar att man bara lever i 100 år är väl nästan en fientlig handling. Och ingen ska längre skjutas. I alla fall inte på en skottkärra. Lite för brutalt? Eller?

Och undersökningen visar också att många stör sig på svenskarnas ofta slarviga användning av engelska. Egentligen tillhör jag inte här den störda gruppen, men jag kan bara inte gå förbi bruket av "fett" och "sjukt".

"Det skulle vara fett bra om jag gick ner några kilon".

Eller tonårsgrabbarna som gjorde high five i rulltrappan:
– Läget?
– Sjukt bra. Faktiskt.

Va? Var det bra eller var det sjukt? Tänk om kompisen frågat hur han mådde? "Sjukt frisk" hade väl svaret blivit då.

Eller mamman som frågade 15-åringen:
– Hej, älskling. Var har du varit i eftermiddag?
– Random.

Han menade förstås lite varstans. Eller slumpvis utvalda platser. Eller så var det tonåringens sätt att uttrycka "strunt i det du".

Barnbarnet tackade nej till glass för att han "deffar". Hade aldrig hört ordet, men det hade förstås Google. Sidor fulla med hur man deffar, nämligen att förbränna fett och samtidigt behålla sina muskler. Bra med barnbarn där.

Men ska du förstå vad barnbarnen säger och inte slita sönder kommunikationen med suckar och stön, är det bara att hänga på och med. På något sätt är det ju bara som det ska vara. Lär dig fraserna och uttrycken, men att använda dem är en onödig åldersmarkör.

Och så var det rubriken. Fast det vet väl alla människor att den betyder "förstår du språket?"

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 27 maj 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 10 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Lat, latare, latast?

Ungdomen stod helt stilla framför ytterdörren till centrumet. Svängdörren var trasig så nu var det dörren som skulle användas. Men ungdomen stod bara där och glodde rakt in i rutan. Rörde sig inte. Kollar frisyren? funderade jag.

Eftersom jag skulle in, gick jag förbi, tog tag i handtaget och öppnade. Då blev det liv i statyn bakom mig.

– Va fan, måste man göra så?

Full av medlidande inför den uppenbart svårt handikappade tonåringen förklarade jag tekniken med dörrhandtag som man trycker ner för att ta sig genom dörren.

– Ä´ inte alla dörrar i täbban attomatiska? Tjitt.

Han menade nog shit, men jag förstod ändå hans besvikelse över den gammalmodiga tekniken. Tänk att tvingas använda både armar och kropp för att ta sig in genom en dörr. Vad utsätter man inte en mobilunge för nuförtiden?

Nu tar jag i. Självklart vet alla vad ett handtag är och används till, men jag anar en utveckling här, som jag inte är säker på är enbart av godo:

Det började på allvar med det betande folket (tidigt 80-tal). Alltså de som ständigt äter. Var man än är ska det stoppas något i munnen. Inte så noga vad, bara mun går. Tillgängligheten (frestelserna) är också obegränsad. Fasta och gemensamma måltider försvinner och ersätts av ständigt ätande, betande och idisslande.

Sedan följde det dragande folket (90-tal). Nu skulle bördorna inte längre lyftas utan dras. Hurra sa många när man satte hjul på väskan och fysioterapeuter (f.d. sjukgymnaster) gav sitt stöd åt innovationen. Av bara farten åkte det hjul även på idrottsväskor, matkassar (OBS! tillförlitlig källa saknas), basfiolsfodral, skor (hoppsan!).

Därefter anlände det åkande folket. Man åker i trappor, åker i hissar, flaxar med armar framför dörrar eller trycker på avlånga knappar för att slippa böja handtag. Och så elcykeln, elbrädan, ståcykeln, ståbrädan och allt vad de heter (googla på de engelska orden så känner du säkert igen dig). Snart kommer säkert också elsparken och elskidan. Batteri tycks vara det nya normala.

Självklart inser jag att flera av de här och kommande påhitt har fördelar. För de som behöver dem är de till och med bra, men det är ändå något som skaver.

Två tankar brottas nämligen om att bli tagna på allvar:

Tanke 1. Det blir allt tydligare att vi rör oss för litet i vardagen, att fritiden ägnas åt stillasittande och att avkoppling handlar om knapptryckning. Detta trots att alla egentligen vet att rörelse stärker både kropp och själ.

Tanke 2. Idag har vi en alltmer sofistikerad teknik som utgår från människans inneboende bekvämlighet. Det finns inte ett område, där man inte testar teknik för att få oss att röra oss mindre. Lösenordet är bekvämlighet.

Lägg därtill att vi egentligen vet att du inte ska använda ett hjälpmedel innan du verkligen behöver det så får i alla fall jag inte ihop det hela.

Säg det till en tonåring som har alla möjliga hjälpmedel inom armlängds avstånd. Det är frestande att använda dem. Varför är de annars där? Dessutom var det någon som så klokt konstaterande att "det är väl skräp med frestelser om man inte faller för dem".

Nej, jag trycker inte på knappar för att öppna dörrar och jag går faktiskt i trappor. Men jag tycker det är ganska kul med persienner så jag slipper dra för gardinerna. Typ.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 13 maj 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 9 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

En analog GPS är en…?

Vi hörde brak och knak från skogen och tvärstannade på vår dagliga (nåja) skogspromenad. En älg? Innan vi hade hunnit sätta oss i säkerhet skymtade något blått mellan träden och vi slappnade av. Knaket var nog från något typ tvåbent även om platsen var märkligt vald.

– Puh, vicken tur att jag fick tag på en levande människa. Jag har glömt mobilen. Vet ni hur jag hittar hem?

Uppenbarelsen visade sig vara av hankön i övre 20-årsåldern. Jackan var täckt av barr och skorna var lindrigt talat oborstade. Han flåsade och vi ryggade. Pandemierfarenheterna sitter djupt.

Hustrun plockade instinktivt fram kompassen ur fotoryggan och fick snabbt upp norr.

– Om du berättar var hem ligger så kan vi nog fixa det.

Den vilsne uppgav en plats i Täby som jag av hänsyn till hans personliga integritet håller hemlig. Typ GDPR.

– Men va coolt. En sån GPS har jag aldrig sett förr. Ser ni var vi är inne i den där runda?

Drev han med oss? Men vi beslöt att spela spelet. Det var ju han som var lost (ungdomsspråk för borta och vilse). Vi hade ju både digitala och analoga hjälpmedel.

– Nä, det är ingen GPS, utan en kompass, förklarade jag och ansträngde mig verkligen för att inte låta nedlåtande pedagogisk.

– Den visar vad norr är. Sen är det lätt, sa jag och drog upp Täbykartan ur samma väska.

Ingen kommentar från den vilsne. Han kanske tänker? Blicken var nu klar och fast fixerad på den märkliga GPS:n. Räddningen var nära. Vi pekade ut riktning och angav avstånd till hemmet. Nog måste han blivit lite imponerad över vad vi kunde åstadkomma utan mobil.

– Kan jag vara säker på det?

Nähä, inget förtroende för gamla beprövade metoder. Digitalt ska de vara, men han hade faktiskt inget val. Vi skulle åt andra hållet. Men vi fick en del att prata om under vår hemväg. Inte minst hur ständigt närvarande mobilen är (ska vara). Och vi mindes båda hur det var i förmobilsk tid.

Det var på den tiden partnerns (ytterst välmotiverade givetvis) förseningar skapade oro i hemmet. Nu kollar jag bara i appen och ser hur fort och var hon rör sig. På minuten vet jag när hon kommer hem. Och tvärtom givetvis.

Och att vänta på varandra utanför en klädesbutik har blivit rena nöjet. Det tidigare tålamodsprövande stampandet har ersatts av tryckande. På smartfånen alltså. Hinner till och med glömma att jag sitter och väntar. Sånt jag kallar utveckling.

Och det minsta man använder mobilen till är ju att ringa. Och jag saknar inte ens pappersalmanackan (ursäkta, det heter ju kalender numera). Och fågelboken med vidhängande läten ligger också i mobilen.

Och stegräknaren. Det är något maniskt över mitt sätt att alltid kolla hur många steg jag knatat. Jag vet ju att det är 1,5 km inklusive spring i butik ner till Täbban, men jag måste bara kolla. Min assymetriska gång och fart är ok, men det är tveksamt om midjemåttet stämmer.

Och så eID-kortet. Det var lite roligt i början när läkarmottagningen inte riktigt ville kännas vid att det var på riktigt. Och så inköpslistan. Man bockar av och det plingar så glatt i affären.

Där gick vi och kom inte på någonting som var bättre förr. Det säger väl en del om minnesfunktionen, men också om behovet av att hänga med i tekniken.

Men jag behåller nog kompassen. För säkerhets skull.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 28 april 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 8 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Jag ska ju inte träffa någon

– Så där kan du väl inte gå klädd!

Vi satt på terrassen hos bekanta och intog ett glas vin (på behörigt avstånd givetvis), då konversationen nådde oss från andra sidan häcken. Det var uppenbart att grannfrun inte var tillfreds med mannens klädsel.

Den egna hustrun nickade. Igenkännande? Instämmande? Jag var precis på väg att fråga, när den dåligt klädde grannen tog till orda:

– Vadå klädd? Jag ska ju inte träffa nån. Inte ens grannen ser mig ju.

Vår kompis nickade bekräftande och viskade att vi kanske skulle ge lite stöttning (support på ungdomssvenska), men vad vi än hade sagt skulle det ha blivit fel. Ville vi inte störa grannsämjan var det nog bäst att hålla truten bakom knuten.

– Nähä, är jag ingen då? undrade grannkvinnan med något förhöjd intonation.

Nu började det bränna till. Jag sneglade på hustrun som koncentrerat följde replikskiftet. Ingen synlig reaktion. Kollade min egen klädsel. Kamraterna fanns bara hundra meter bort, men jag hade ändå egenhändigt och frivilligt bytt skjorta.

Kanske var byxorna lite vita över knäna, men annars höll jag väl måttet? Undrade hur grannen var klädd egentligen? Jag lutade mig fram för att kolla, men hejdades i sista stund. Partner ville inte avslöja vår närvaro.

– Jag menade ju att jag inte ska visa upp mig för kunder eller bli bedömd av nån. Vad är det för mening att klä om sig när man är isolerad? Du vet ju att jag kan vara snygg.

Snygg glidning där. Hans hustru har självklart sett alla varianter och var van. Inte behövde man väl klä upp sig för henne? Eller?

Hörde tyvärr inte svaret. Rösterna försvann in i huset och vi fick ingen upplösning av dramat. Inget facit ens.

– Det här kräver mer vin.

De båda kvinnorna förenade sig i detta krav och satte sig tillrätta för att reda ut modefrågorna.

– Konstigt det där att det alltid är kvinnan som klär upp sig för mannen. Varför kunde det inte vara lite mer som hos djuren? undrade hustrun och vi tänkte båda på timmar av fågelfotografering. Där var det ingen tvekan om vem som ansträngde sig för vem.

– Men det är ju under parningstiden, försökte jag vara rolig. Den gick inte hem.

– Jaha du, för många herrar verkar det vara november året om.

Där fick jag. Nu for argumenten för ordnad klädsel över huvudet på mig, medan jag hade funderade över om man klär sig för sig själv eller för dem man träffar. Enklast var ju att välja båda, men dylik inställsamhet ligger inte riktigt för mig. Man måste väl välja. Typ.

– Den som arbetar hemma vid datorn i morgonrock, saknar mental ryggrad. Utan den lär det bli svårt att hantera det här eländet. Och hur kan man bara tro att man ska få nåt gjort om man inte klär sig som på arbetsplatsen?

Där togs det i må jag säga. Fast det ligger nog något i det här med kläder. När livet blir komplicerat eller det självklara försvinner, är det nog viktigare än någonsin att hålla kvar rutinerna: gå upp vid samma tidpunkt, bädda sängen, göra dig i ordning för att möta dagen.

Inga mysbrallor den här veckan alltså.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 11 april 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 7 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hamster, ekorre, skata?
Vilken är du?

Krönikören C-H Segerfeldt fotograferad av Eva Neveling. Läs mer om honom under Krönika 1 längre ned på den här sidan.

 

Det är dylikt som händer när uppmärksamheten inte är riktad åt samma håll som färdriktningen. För mig hände det 10.40 i hörnet mellan kaffefilter och snacks. Det blev ingen ljudlig smäll, utan snarare en dov duns när kundvagnarna träffade varandra på Ica.

Vi ursäktade oss båda och eftersom avståndet var två vagnar passade vi på att byta några ord.

– Jaha, du är också ute och hamstrar.

Jag kollade i min vagn. Där trängdes fyra yoghurtpaket med tre påläggstuber och en liten, liten salami. Hans däremot var fylld över kanten. Överst tronade två balar toapapper.

Nu gällde det att iaktta social balans. Han hade ju ändå kommit från höger.

– Njae, jag har väl en del kvar, svarade jag svävande med blicken stadigt riktad mot hans vagn. Han noterade inte blicken så efter ytterligare några meningslösa fraser drog sig hamstern tillbaka.

Och jag funderade över varför människor har en sådan benägenhet att ge sina (dåliga) beteenden namn efter djur. Och varför hamstrar man toapapper?

OK då, även goda beteenden har djurnamn, men de hör inte hemma i kristider. Så tillbaka till de dåliga.

Som det här med hamstern. En liten råtta som tycker det är kul att springa i ett hjul. Släkt med marsvin och några till. Den har alltså fått klä skott för att den är förutseende och lagrar när och varhelst den hittar föda. Den är aldrig oförberedd på kriser.

Den mänskliga motsvarigheten kallas prepper. Tänk så mycket bättre det blir med engelska i alla fall.

Eller ekorren. En liten större råtta med stora bakben som också hamstrar (!), men tyvärr ofta glömmer var den lagt grejerna. Så många lager blir det. Säkert också lite mer än vad som behövdes, men hamstrandet är inbyggt och är inte direkt relaterat till behovet.

Mänsklig variant kallas samlare. Alltså den som samlar mer än hen behöver och till slut kallar det hobby.

Sen har vi motsatsen. Skator hamstrar inte ett enda dugg. De samlar in det de behöver för stunden. Omedelbar behovstillfredsställelse alltså. Hittar de inget tar de från grannen. Lagra? Knappast.

Mänsklig motsvarighet kallas politiker. Oavsett krisers omfattning, innehåll eller varaktighet är det fyra år som gäller för all insamling. Längre perspektiv saknas.

Till sist har vi de smartare sorterna som äter sig vrålmätta innan de går och lägger sig. De vet att man inte behöver äta när man sover. Alltså sover man när det inte finns något att äta. Björn är ett exempel.

Mänsklig motsvarighet saknas lyckligtvis.

Ja, jag vet att jag generaliserar och drar lite vaga slutsatser, men när djurens tvåbenta motsvarighet ser krisen komma ska det bara hamstras (använd gärna bunkra för omväxlings skull). Strunt samma om man behöver eller ej. Man vet ju inte när det blir tillfälle nästa gång. Bäst att förse sig. Rejält.

Alldeles nyligen var det pandemin som väckte vårt behov av toapapper och nu är det kriget i Ukraina. Gemensam nämnare är oro för framtiden, men seriöst alltså! Toapapper?

Kan man inte göra något åt det som skapar oron, kan man ju åtminstone göra det man kan. Hamstra.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 23 mars 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 6 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hängslen, livrem och behå

Hängslen på rätt ställe? Fotograferat av C-H Segerfeldt på en restaurang i Täby Centrum.

 

Det var en gång en finansminister som hade både hängslen och livrem. Samtidigt. Vid lämpliga tillfällen när oppositionen krävde satsningar, refererade han även till sin utstyrsel fast då i överförd bemärkelse: "Statens finanser kräver både hängslen och livrem".

Hängslen har sedan dess (?) varit ett av få tillbehör som en man kan fågla sig lite med. Vi har ju inte så mycket kvar sedan slipsen drogs av och skjortan slets upp ur byxorna.

Idén om nedhasade brallor för att blottlägga intima bakdelar handlar kanske mer om dåligt omdöme än mod(e).

Så vad återstår för oss män när vi vill pryda oss?

I veckan såg jag en (i alla fall för mig) ny variant. En medelålders hipsters krampaktiga försök att stanna på nedre sidan av 50 dök upp framför hovmästaren på restaurangen. Som stöd (?) medfördes både son och hustru. Prydligt klädd, men märkte han inte att han tappat hängslena? Vi tappade hakorna när vi såg de fladdrande remmarna hänga och dingla längs benen.

Liknande företeelse har jag sett på grannens 4-åring, men 50+?!

Avsikten var uppenbar som med allt mode: väcka uppmärksamhet. Och han lyckades. Vi diskuterade huruvida han hade livrem också (ser du någon på bilden?). Eftersom det inte gick att googla sig fram till något svar, blev vi sittandes i okunnighet, medan maten kallnade. Kanske hoppades vi att svaret skulle uppenbara sig på naturlig väg. Byxor sitter ju inte upp av sig själv. Typ.

Men vad säger detta om samtiden? Egentligen inte ett dugg, mer än att människor alltid med alla tillgängliga medel försöker visa att de är yngre än de ser ut. När mogna vuxna klär sig ungdomligt väcker det dock ofta mer medömkan än beundran.

Eftersom jag numer tillhör den övre kvartilen av modebranschen (= har det mesta jag behöver), tränger inte heller reklamen in. Dock gjorde mig hustrun intresserad genom att läsa upp en beskrivning av ett klädesplagg. Häng med nu: "SOC W BASIC MESH TOP. Medium support. Glansig yta. Ventilerande meshpartier. Damstorlekar."

Frågan över frukostbordet var: vad handlar annonsen om? Det är något som uppenbarligen karlar använder flitigt, men att det nu också finns i damstorlek. Hhhmm? En hoodie? Ett träningslinne?

Behå! sa hustrun.

Efter att ha städat bordet efter skrattanfallet, undrade jag när karlar använder dylikt? Varför måste man annars påpeka det uppenbara? Och hur gammal var reklamkillen?

Men det var på fullt allvar. Jag visste att Casall säljer behå, men även här annonserar man ut damstorlekar. Risken att herrar anser sig ha monopol på det plagget är ju annars uppenbar. Man måste ju vara tydlig och transparant (budskapen alltså – inte kläderna) så här i genderkorrekta tider.

Tights är jag också välbekant med, men ännu har jag inte sett en karl iförd dylika. Då hade det nog inte blivit mycket tränat den morgonen. Men nu vet jag att de även finns i damstorlekar.

Håhåjajaja.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 10 mars 2022.

KOMMENTAR av Täby Allehandas utgivare Mac Lennart Lindskog: Kan tidningens läsare hjälpa oss att översätta krönikans "SOC W BASIC MESH TOP. Medium support. Ventilerande meshpartier" till begriplig svenska? Skriv gärna din översättning som en kommentar på Täby Allehanda M L Lindskogs Facebooksida, tack.

 


ANNONS


 

Krönika 5 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Nyklippt uppfostran

Småsystrarna gnabbades om vem som skulle komma först upp i frisörstolen i Täbban (Täby Centrum alltså). Någon vann för det blev tyst. Mamman strök omkring och beskrev vad frisören skulle göra. Jag hade bra koll i spegeln.

– Och det gör nog lite ont, sa mamman varpå barnet omedelbart började skrika.
– Jag vill inte klippa mig. Jag vill inte, jag vill inte!

Frisören som såg en presumtiv kund försvinna försökte lugna.
– Det gör inte ont alls. Det lovar jag.

Men se det skulle hon inte sagt. Mamman fräste till.
– Jag känner mina barn bäst. Gör nu ditt jobb.
Precis vad jag tyckte. Klipp (till) mamman i stället!

Mamman försökte lugna det klippmotsträviga barnet (som hon precis skrämt upp), men det slutade med att flickorna bytte plats i stolen. Mamman kastade en varnande blick mot frisören, som snurrade på kammen och väntade. På arbetsro månne?

Du anar förstås hur mina tankar gick: om nu mamman av omtanke ville inviga barnet i klipprocessen, varför högg hon då till med att det kunde göra ont? Ärlighet? – i vår familj försöker vi förbereda våra barn på vad som eventuellt kan ske och göra dem beredda att tackla livets små förtretligheter. Luggning till exempel.

Är öppenhet och ärlighet mot barn alltid den bästa metoden? Är det av omtanke om barnets utveckling och förståelse för de demokratiska processerna som man låter 3-åringen välja middagsmat?

Och är det över huvud taget rimligt att ställa barn inför valsituationer? Vill du sova med pyjamas eller kalsonger? Vad vill du ha på dig idag när det regnar? Tog du på dig (den rosa) princessklänningen? Jaha, är det den du vill ha i skolan?

Men än var klippningen inte slut. 7-åringen (för det var nog en sådan) hade på frisörens fråga beskrivit hur hon ville ha det på huvudet: "Jag vill att det ska vara längre på den här sidan och jättejättekort på andra sidan", sa den modemedvetna.

Hårtussarna yrde upp från golvet när mamman kom sladdande in från höger. Nu ska vi se hur det är med barnens inflytande i uppfostran, tänkte jag. Inte utan skadeglädje. Det ska medges.

– Det där har vi verkligen inte kommit överens om. Vi pratade om långt hår och mittbena som alla andra flickor har. Inte om någon monsterfrisyr.

Så dök då ärligheten upp till ytan. Under press reagerade modern precis som en vanlig förälder. Nu fanns inget utrymme för daltande (min alldeles egna formulering). Nu är det mamma som bestämmer.

Dottern hade självklart inga svårigheter att notera scenförändringen och utnyttjade den också snabbt.
– Men du sa ju att jag fick bestämma själv, protesterade hon.

Frisören hade nu intagit en garde-position med saxen i lämplig försvarshöjd. Hon visste ju att alla eventuella inlägg skulle slå tillbaka på henne själv.

– Självklart får du bestämma själv gumman, men du kan inte gå och se ut på det viset.

Modern var självklart lyckligt omedveten om sin inkonsekvens och bristande logik. Hon var en snäll mamma som ville sina barn väl, men det får ju finnas gränser. Själv sjönk jag tillbaka i grubblerierna kring hur jag själv var uppfostrad och uppfostrade. Säkert gjorde jag många fel.

Men nog måste det finnas gränser.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 24 februari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 4 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

En nerriven kontaktledning

– Hur går det där projektet som du tog över efter Patrik?

De båda 40-åringarna i sina alldeles för trånga kavajer väntade också i kassakön på Åhléns. Av gammal vana tjuvlyssnade jag.

– Det går som tåget.
–Aj då, det var trist att höra. Vad är det som inte funkar?

Va? Det gick ju som tåget. Hörde jag fel?

– Det mesta tyvärr. Det är nerrivna kontaktledningar, signalfel, växelfel.  You name it. Jag tror nästa steg är att byta systemet helt enkelt. Lägga ut ny räls alltså.

Åt det där sista skrattade visserligen båda, men vad var nu det här? När jag var något yngre betydde begreppen "går som tåget" eller "går som på räls" att det gick bra. Vad hade spårat ut under de här åren?

Fast det var ju en ganska kul vändning. Den äldre generationens sönderkörda metaforer håller inte längre, men används ändå fast i en annan context (nusvenska för sammanhang). De båda kavajerna var dessutom överens och reagerade på samma sätt över tågliknelsen så det var ju inga problem med kommunikationen.

Och så dök det upp andra metaforer som nog är utsatta för samma skadegörelse. Vem vågar idag påstå att något är lika säkert "som ett brev på posten"? Det väcker ju bara skratt. Alla vet ju att brev numera inte skickas via posten. Och skulle de mot förmodan göra det, kan man vara tämligen säker på att de inte är säkert att de kommer fram.

Eller referera till "lagens långa arm". Den räcker ju numera inte längre än till tangentbordet för att skriva ner standardformuleringen: "utredningen-nedlagd-i-brist-på-bevis".

Och dagens ungdomar lär väl knappast heller använda borstbindare som referens, när de tycker att någon röker/ljuger/svär för mycket. Det är kränkande särbehandling och nedvärdering av en yrkesgrupp. Typ.

Och vilka lakan är numera vita mer än på sjukhuset? Där är kanske också enda stället den gamla devisen "vit som ett lakan" har full relevans.

Att ha häcken full hänger väl med ett tag till, men de flesta har glömt vilken häck de talar om. Den egna? Nej, Grannens oklippta? Nej. Häcklopp? Nej. OK jag ska avslöja det: det handlar om ett galler (häck) som skulle vara fullt med hö till kor och hästar.

Det är förvisso några metaforer kvar för att inte tala om andra ålderstigna uttryck (få betalt för gammal ost o.s.v), de s k idiomatiska (oöversättbara) uttrycken, men jag lämnar åt nästa generation att hitta på nya.

Och de kommer, men kanske inte från de håll vi är vana vid. Med stigande antal nya svenskar från Mellanöstern kommer slangord som haram (inte bra), walla (gud hjälpe mig), jalla (skynda på) och många fler. Om de sprider sig återstår att höra.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 10 februari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 3 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Toppen med tipp

– Va? Är du på tippen nu igen? Har du fortfarande något skräp kvar hemma?

Jag hade ringt kompisen i bilkön vid Hagbytippen, men han verkade inte alls förvånad över min framfusiga fråga.

– Ja, jag kastar ju inte allt på en gång. Då har jag ju inget att göra nästa vecka.

Skojade han? Skulle det vara kul att åka till tippen och sitta i bilkö en tisdagsförmiddag? Och nu lät det som han sörplade också. Jag behövde inte fråga.

– Du ringde mitt i kaffepausen. Idag har frugan skickat med bullar så det är bra man har automat.

Jag antar han inte syftade på kaffet. Det var nog bilen? Jag försöker framkalla bilden av gubbe i automatväxlad bil med en fot på gasen i uppförsbacken och händerna upptagna med fika. Det gick inte.

Är det tippen som är toppen under corona? Jajamen, kunde jag konstatera då jag inte klarade nyfikenheten, utan drog dit med några påsar med obekant innehåll. Det var fullt ända ut på vägen. Från båda hållen!

– Jag tror att folk tycker att det känns bra att både rensa i förråden och göra nåt vettigt i dessa tider, funderade en orangeklädd tjej i nedre 20-åren.

– Och jag tycker också det är roligt. Vi måste hela tiden svara på massa frågor och alla är hyggliga och hjälpsamma. Dom vill liksom göra rätt. Jag tycker det är toppen att jobba på tippen.

I handen hade hon en krokförsedd käpp. För att hålla 2-metersluckan till alla frågvisa?

– Nä, ibland blir det ju fel och då fiskar jag upp det ur containern.

– Dö, vart ska jag kasta dom hära? En yngre upplaga höll upp två odjur, typ krokodiler framför näsan på "fråga mig". Men va´ f-n har folk hemma egentligen?

– Ä´rom av gummi? undrade tippassistenten (eller vad de nu heter på nusvenska?). Jorå, och så åkte de ner i brännbart.

Det är ungefär så här roligt man får nuförtiden. Fast jag medger att vi börjat tumma på säkerheten. I takt med det stigande antalet besprutningar minskar vi avstånd och försiktighet och litar helt på försynen och flickpluntan. Den är praktisk när vi ska tvätta händerna före möten med barnbarn.

Men antalet vettiga sysselsättningar börjar sina efter nära två års rotande i förråd och garderob. Och hustrun börjar så smått inse att hon måste begränsa mina tippresor. Där har hon fått oväntat stöd av dieselpriset (20,67!), men är också uppmärksam på vad jag vill kasta.

– Du kan väl börja måla om alla dörrkarmar som du pratat om i tre år nu, föreslog hon samtidigt som hon ryckte något som såg ut som en julprydnad ur min hand.

I väntan på målningsinspiration har jag börjat med appkast. Fast jag insåg snart att det varken kändes särskilt meningsfullt eller innehållsrikt att sitta i en hörna och tömma telefon och padda på onödiga appar.
Förslag?! Någon?

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 27 januari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 2 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Att undvika kulturkrockar

Kvinnan på sätet mitt emot var rasande. Någon i mobiltelefonen gjorde henne så upprörd att hon knöt näven och slog den i sätet bredvid sig.

Det var nog lika bra att jag inte förstod arabiska även om det på något sätt ändå kändes märkligt att vara så nära och ändå helt utanför.

Hon knäppte bort samtalet, tittade ut genom fönstret och försökte uppenbarligen lugna sig. Mötte min blick, som jag hoppades innehöll något av den sympati jag kände.

– Han åka till helvetet!

Jag nickade försiktigt och funderade på om hon ville att personen skulle dra åt helvete eller åka tillbaka till helvetet, kriget.

– Jag inte får åka tunnelbanan. Inte lära svenskan, inte få pratikjobbet.

Sakta pyste ilskan ur henne och så kom insikten om vad hon hade gjort: grälat högljutt offentligt. Så gör man bara inte i Sverige. Hon bad om ursäkt. Flera gånger och självklart försökte jag förminska det som hänt även om jag ju tyckte att hon dragit rätt slutsats.

– Vi har olika vanor och olika kulturer. Det är okej, försökte jag, men hon höll inte med.

– Min kultur inte bra i Sverige. Jag måsta lära nya kulturen, sa hon och rätade upp sig på tunnelbanesätet.

– Jag aldrig skrika på mina barn i affär, slog hon fast.

Och så var vi överens på något sätt, men avbröts av att vi stannade vid T-Centralen och kvinnan klev av. Jag fick ett snabbt leende och ett tack.

Jag hade några stationer på mig att fundera över hur man undviker kulturkrockar. Kanske är den grundläggande skillnaden att vi i Sverige gör väsentlig skillnad mellan privat och offentlig kultur: religion är privat, grälen är privata, barnuppfostran privat o.s.v

I muslimska länder gör man inte samma åtskillnad. Och hur vi än vänder på det är det majoriteten som bestämmer kulturen och minoriteten (varav 5 procent är muslimer) lär sig kulturen. Och vem ska lära dem det? Jo, det ska vi göra.

I Sverige rättar och korrigerar man inte andra offentligt, man lägger sig inte i, tar inga meningsutbyten (undantag: trafik och lagidrotter). Dylika kan leda till konflikter som svensken är livrädd för.
Men vi vet med säkerhet att vi egentligen inte tycker om:

  • muslimska förskolor
  • hederskulturer
  • barnäktenskap
  • patriarkat
  • ojämlikheten mellan könen

Men så säg det då! Och berätta varför!

Om du vill minska kulturkrockarna, kommer du också att få chansen att berätta för våra nya svenskar:
att det är problematiskt att hela släkten kommer och ockuperar väntrummet för att umgås med en inlagd anförvant på sjukhuset,
att alla människor har samma värde. Även flickor,
att religiösa symboler är ett hinder på arbetsmarknaden,
att många uppfattar det som en ovänlig handling att inte ta i hand.

Vi har turen att ha en syrisk kontaktfamilj. Kontakten har vuxit till vänskap och vi besöker gärna varandra. Och jag blir glatt överraskad när Mahmoud ringer och frågar om hustruns höftoperation eller om jag mår bra efter influensan.

Han förstår inte min förvåning.
– Så gör man alltid i mitt hemland. Det är självklart.
Och ingen i familjen blir förvånad över att vi ibland tar upp våra olika kulturer.

Krönikör: C-H Segerfeldt
Publicerat: 3 januari 2022.

 


ANNONS


 

Täby Allehanda utökar med
en ny webbsida för kul kultur

Webbtidningen Täby Allehanda utökar med en ny webbsida för lättsam och humoristisk underhållning från och med den 18 december 2021. Sidan heter "Kul kultur" och kommer att uppdateras när andan faller på.

Sidan ska inledningsvis bestå av nyskrivna krönikor av Täbybon C-H Segerfeldt. Därtill kommer Täbykonstnären Åke Westins roliga teckningar till Mac Lennart Lindskogs mackaränger (humortexter), som publicerades i Täby Allehanda på papperstidningens tid (fram till och med februari 2013).

Det finns många lustigheter under årens lopp att hämta ur denna arkiverade källa. Det kan även bli en och annan helt ny mackaräng här på sidan.

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Krönika 1 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

C-H Segerfeldt, Ellagård i Täby, är dagstidningsjournalisten (15 år) som gick till näringslivet (bland annat Volvo 6 år) och sedan eget företag inom kommunikation och chefsutbildning (25 år). Hela tiden har skrivandet varit centralt: Att iaktta, skriva ner och publicera är en del av C-H:s liv. Gärna med en humoristisk eller satirisk släng. Från och med december 2021 medverkar han med egna krönikor i Täby Allehanda. I övrigt är han ordförande för pensionärsföreningen SPF Seniorerna Tibble Täby. Foto: Eva Neveling.

 

Priority seat = jag först

Senioren tog sig i sista stund in i tunnelbanevagnen. Den var knökfull, men uppenbarligen var han en prövad och van resenär. Han sökte sig nämligen direkt till de sittplatser vars gula dekaler visar att de är prioriterade för just äldre.

Attans fiffigt av SL. Nu ska vi se hur de fungerar i verkligheten, tänkte jag som stigit på tidigt och fått min sittplats.

Senioren ställde sig framför en markerad plats som dock var besatt av en ungdom. Hans kroppsspråk visade tydligt att han tänkte utnyttja SL:s nya giv.

Ungdomen var djupt försjunken i sin mobil och märkte honom inte ens.

– Ursäkta mig, sa senioren. Skulle du kunna byta plats med mig?

Det där var väl lite väl inlindat tänkte jag från motsatta sätet (som inte var gulmarkerat). Här kommer inte att hända någonting.

Jo, kanske ändå. Ungdomen vred nämligen mödosamt och motvilligt på huvudet och sa till seniorens livrem (om det nu heter så på nusvenska? Bälte kanske?).

– Serru ente att platsen ä öpptaaagen?

Den dräpande repliken skulle fått vilken senior som helst på reträtt, men inte den här.

– Du har kanske inte uppmärksammat att detta är en plats för äldre, sa senioren och underströk sitt påstående med käppen. Inte hotfullt, utan bara för att peka på den gula dekalen bakom ungdomens huvud "Priority seat".

Ingen reaktion. Ungdomen kunde nog inte just de engelska orden. Men nu hade ordväxlingen uppmärksammats. En viss rörelse förmärktes i den packade vagnen, men på svenskt vis la man sig inte i.

Det enda som hände var att senioren vände sig om. Jag suckade tyst och uppgivet och runt om mig verkade faktiskt de flesta instämma i min suck. Men ingen gjorde något. I Sverige gäller inte respekt för äldre, utan jag först.

Så nedstämd var jag att jag nästan missade nästa fas. Senioren hade inte gett upp utan bara vänt sig om för att stillsamt kunna sjunka ner i ungdomens knä.

– Vaffan jörru gubbe??! Äru ente klok?

Men gubben ifråga svarade inte. Han lutade sig bara mot sin käpp och visade tydligt att han tänkte sitta kvar på de sönderklippta jeansen.

Vi fick ögonkontakt. Jag nickade. Ville att han skulle känna att jag var helt på hans sida. En kvinna i nedre barnhämtaråldern klappade honom försiktigt på axeln. Det var nog menat som stöd.

Skulle ungdomen ge upp? Prestige började sakta smyga sig in i hans allt stelare kroppsspråk. Eller var det adrenalin? Man vet ju inte vad det lättkränkta folket kan få för sig, men han var inte dummare än att han märkte stämningen omkring sig.

– Hur faen ska ja kunna resa mej nurå tycker du?

Meningen var inte mer än uttalad förrän flera armar hjälpte senioren upp och några andra såg till att ungdomen förpassades ut i gången.

Senioren sjönk sakta ner på det prioriterade sätet. Såg sig omkring och tänkte antagligen att han skulle säga något förlåtande? moraliserande? tacksamt?

– Att det ska vara så svårt att få en sittplats nuförtiden.

Skrattet från både stående och sittande var återhållet tillkämpat, men lättat. Nog anade jag lite skamkänslor, men det var nog mest inbillning, Respekt för äldre är ett begrepp som man fasat ut i det jämställda Sverige.

Krönikör: C-H Segerfeldt
Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 


– Våren och hösten är de bästa årstiderna. Då slipper man klippa gräs och skotta snö.


Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 126, som utgavs den 18 juni 2009.

Återpublicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Täbykonstnären Åke Westin medverkade regelbundet med humorteckningar i Täby Allehandas papperstidning under åren 2006–2013. På fotot taget den 4 december 2021 ses han framför några av sina utställda konstverk på Karby Gårds julmarknad i Täby.

Åke Westin har fem års litografisk utbildning inklusive Grafiska skolan. Han är medlem i KRO, IAA, Illustratörcenter, Täby Konstnärer och KarbyGrafikerna. Han har bland annat gjort en 4,3 m lång altartavla till Valstakyrkan i Märsta (Svenska Kyrkan) och en 2,5 meter hög och 25 meter lång väggrelief hos Svenco Papperssäckar.

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS