ANNONS

 

    Kul kultur

Detta är Kul kultursidan av webbtidningen Täby Allehanda (TA), som är en fristående, opartisk och privatägd
lokaltidning i Täby kommun.  Text och bild där inte annat anges: Mac Lennart Lindskog,
mac.lennart.lindskog@tabyallehanda.se, mobiltelefon 073 514 66 60.

Sidan uppdaterades den 19 maj 2022 klockan 17.50.

 

Mackaränger

– På den gamla goda tiden kom Täby Allehanda ut som pappers-tidning.
– Hur kändes det?
– Tryggt och tryckt!

Publicerat: 19 maj 2022.

 

– Ju mer man lär sig, desto mer glömmer man.

Publicerat: 13 maj 2022.

 

Partipolitik i ett mjölkperspektiv:
Havremjölksvänstern, mellanmjölks-mitten och gräddhögern.

Publicerat: 5 maj 2022.

 


ANNONS


 

Anställningsintervju:
– Vi behöver någon som kan hålla många bollar i luften.
– För mig är det viktigare med en boll i mål än tio i luften.

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 113, som utgavs den 24 april 2007.

Återpublicerat: 28 april 2022.

 

På T-Centralen i Stockholm:
– Vad står du och tänker på?
– Jag gör som SL säger: Tänk på avståndet mellan vagn och plattform!

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 28 april 2022.

 


ANNONS


 

Kort version:
– Härmed förklarar jag mötet öppnat.
– Votering!

Lång version:
– Härmed förklarar jag mötet öppnat.
– Votering!
– Votering är begärd och ska verkställas. Men vad ska vi votera om?
– Rösta om innebörden av de fem inledande och intetsägande orden: "Härmed" med vad då: Ett klubbslag eller något annat? "Förklarar" förklarar ingenting. "Jag" har inte utsetts av mötesdeltagarna. "Mötet" måste preciseras: Det finns miljontals möten i världen. "Öppnat" för sedvanliga floskler eller pratkvarnar?

Publicerat: 11 april 2022.

 

På restaurangen:
– Har ni vetesaft?
– Ja, Absolut!

Publicerat: 20 mars 2022.


– Hur kan ni ha så lågt pris på köttfärs?
– Vi har skurit ner personalen.

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 15 mars 2022.

 

– Varför ska kvinnor ha lika lön när inte ens männen har det?

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 112, som utgavs den 27 februari 2007.

Återpublicerat: 15 mars 2022.

 

– Som ny minister i regeringen kommer jag att vända på alla stenar!
– Även runstenarna i Täby?

Publicerat: 30 januari 2022.

 

– Det sägs att ett enda glas vin kan vara riskabelt.
– Ingen risk för mig. Jag dricker alltid minst två glas.

Publicerat: 30 januari 2022.

 

– Jag råkade klämma ena handen i din bildörr.
– Oj, hur gick det?
– Jo tack, det känns lite ömt.
– Jag menar: Hur gick det med bilen?

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 111, som utgavs den 1 januari 2007.

Återpublicerat: 27 januari 2022.

 

Apropå barnmorskekrisen:
– Ingen kvinna ska behöva föda barn själv!
– Vem ska då föda barn?

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Varför blundar du för dina fel och brister?
– För att det då blir en person mindre som ser dem.

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Får jag bjuda dig på en whiskygrogg?
– Nej tack, jag dricker inte utspätt vatten.

Publicerat: 27 januari 2022.

 

– Här sitter du och slevar i dig vispgrädde ser jag.
– Ja, vispgrädde är nyttig. Den innehåller mycket luft. Människan behöver luft för att kunna andas. Vispgrädde är alltså livsviktig.

Publicerat: 3 januari 2022.

 

– Människornas utandningsluft innehåller växthusgasen koldioxid.
– Rädda miljön: Sluta andas!

Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 111, som utgavs den 1 januari 2007.

Återpublicerat: 3 januari 2022.

 


ANNONS


 

Illustrerade
mackaränger
som tavla,
vykort och
glasunderlägg

Mac Lennart Lindskog kommenterar bilden och texten:

Den här glada kvinnan med två vinglas är en av de populäraste illustrerade mackarängerna.

Den har tillverkats som tavla i fint gicléetryck, som vykort och som underlägg till dryckesglas. Kan även göras som serveringsbricka av Åke Westin.

Kvinnans fråga "Får man mer färg på kinderna av rött vin än vitt vin?" är ju rolig i sig.

Efter publiceringen den 1 november 2007 i papperstidningen Täby Allehanda har mackarängen fått en fortsättning med följande svar:

– Ja, man ser skillnaden om man baddar vitt vin på den ena kinden och rött vin på den andra kinden!

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 


– Hundägare är ett konstigt släkte, De plockar upp hundbajset med en plastpåse och sedan slänger de alltihop på marken lite längre bort.

Denna teckning av Åke Westin publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 110, som utgavs den 24 oktober 2006.

Återpublicerat (med byte av orden "vid vägkanten" mot "på marken"): 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Årsbok med
Åke Westins
teckningar till
mackaränger


"Åkes Årsbok 2008" heter en bok som affärsmannen Anders Backman, Täby, gav ut på sitt företag SilverDalen International AB år 2008.

Projektet med bokutgivningen drevs av Täby Humoristiska Sällskap.

Boken innehåller ett urval av de bästa teckningarna som konstnären Åke Westin har gjort till mackaränger (humortexter) skrivna av Mac Lennart Lindskog.

Texten under omslagsbilden lyder så här: "I Amsterdam finner man konst. Jag van Gogh."

Frågor om Åke Westins konst besvaras på webbplatsen https://westin.nu.

Frågor om boken besvaras av Anders Backman på mejladressen backmanstamps@gmail.com.

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Kommentera innehållet i Täby Allehanda på företagets Facebooksida!

 

Krönika 10 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Lat, latare, latast?

Ungdomen stod helt stilla framför ytterdörren till centrumet. Svängdörren var trasig så nu var det dörren som skulle användas. Men ungdomen stod bara där och glodde rakt in i rutan. Rörde sig inte. Kollar frisyren? funderade jag.

Eftersom jag skulle in, gick jag förbi, tog tag i handtaget och öppnade. Då blev det liv i statyn bakom mig.

– Va fan, måste man göra så?

Full av medlidande inför den uppenbart svårt handikappade tonåringen förklarade jag tekniken med dörrhandtag som man trycker ner för att ta sig genom dörren.

– Ä´ inte alla dörrar i täbban attomatiska? Tjitt.

Han menade nog shit, men jag förstod ändå hans besvikelse över den gammalmodiga tekniken. Tänk att tvingas använda både armar och kropp för att ta sig in genom en dörr. Vad utsätter man inte en mobilunge för nuförtiden?

Nu tar jag i. Självklart vet alla vad ett handtag är och används till, men jag anar en utveckling här, som jag inte är säker på är enbart av godo:

Det började på allvar med det betande folket (tidigt 80-tal). Alltså de som ständigt äter. Var man än är ska det stoppas något i munnen. Inte så noga vad, bara mun går. Tillgängligheten (frestelserna) är också obegränsad. Fasta och gemensamma måltider försvinner och ersätts av ständigt ätande, betande och idisslande.

Sedan följde det dragande folket (90-tal). Nu skulle bördorna inte längre lyftas utan dras. Hurra sa många när man satte hjul på väskan och fysioterapeuter (f.d. sjukgymnaster) gav sitt stöd åt innovationen. Av bara farten åkte det hjul även på idrottsväskor, matkassar (OBS! tillförlitlig källa saknas), basfiolsfodral, skor (hoppsan!).

Därefter anlände det åkande folket. Man åker i trappor, åker i hissar, flaxar med armar framför dörrar eller trycker på avlånga knappar för att slippa böja handtag. Och så elcykeln, elbrädan, ståcykeln, ståbrädan och allt vad de heter (googla på de engelska orden så känner du säkert igen dig). Snart kommer säkert också elsparken och elskidan. Batteri tycks vara det nya normala.

Självklart inser jag att flera av de här och kommande påhitt har fördelar. För de som behöver dem är de till och med bra, men det är ändå något som skaver.

Två tankar brottas nämligen om att bli tagna på allvar:

Tanke 1. Det blir allt tydligare att vi rör oss för litet i vardagen, att fritiden ägnas åt stillasittande och att avkoppling handlar om knapptryckning. Detta trots att alla egentligen vet att rörelse stärker både kropp och själ.

Tanke 2. Idag har vi en alltmer sofistikerad teknik som utgår från människans inneboende bekvämlighet. Det finns inte ett område, där man inte testar teknik för att få oss att röra oss mindre. Lösenordet är bekvämlighet.

Lägg därtill att vi egentligen vet att du inte ska använda ett hjälpmedel innan du verkligen behöver det så får i alla fall jag inte ihop det hela.

Säg det till en tonåring som har alla möjliga hjälpmedel inom armlängds avstånd. Det är frestande att använda dem. Varför är de annars där? Dessutom var det någon som så klokt konstaterande att "det är väl skräp med frestelser om man inte faller för dem".

Nej, jag trycker inte på knappar för att öppna dörrar och jag går faktiskt i trappor. Men jag tycker det är ganska kul med persienner så jag slipper dra för gardinerna. Typ.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 13 maj 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 9 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

En analog GPS är en…?

Vi hörde brak och knak från skogen och tvärstannade på vår dagliga (nåja) skogspromenad. En älg? Innan vi hade hunnit sätta oss i säkerhet skymtade något blått mellan träden och vi slappnade av. Knaket var nog från något typ tvåbent även om platsen var märkligt vald.

– Puh, vicken tur att jag fick tag på en levande människa. Jag har glömt mobilen. Vet ni hur jag hittar hem?

Uppenbarelsen visade sig vara av hankön i övre 20-årsåldern. Jackan var täckt av barr och skorna var lindrigt talat oborstade. Han flåsade och vi ryggade. Pandemierfarenheterna sitter djupt.

Hustrun plockade instinktivt fram kompassen ur fotoryggan och fick snabbt upp norr.

– Om du berättar var hem ligger så kan vi nog fixa det.

Den vilsne uppgav en plats i Täby som jag av hänsyn till hans personliga integritet håller hemlig. Typ GDPR.

– Men va coolt. En sån GPS har jag aldrig sett förr. Ser ni var vi är inne i den där runda?

Drev han med oss? Men vi beslöt att spela spelet. Det var ju han som var lost (ungdomsspråk för borta och vilse). Vi hade ju både digitala och analoga hjälpmedel.

– Nä, det är ingen GPS, utan en kompass, förklarade jag och ansträngde mig verkligen för att inte låta nedlåtande pedagogisk.

– Den visar vad norr är. Sen är det lätt, sa jag och drog upp Täbykartan ur samma väska.

Ingen kommentar från den vilsne. Han kanske tänker? Blicken var nu klar och fast fixerad på den märkliga GPS:n. Räddningen var nära. Vi pekade ut riktning och angav avstånd till hemmet. Nog måste han blivit lite imponerad över vad vi kunde åstadkomma utan mobil.

– Kan jag vara säker på det?

Nähä, inget förtroende för gamla beprövade metoder. Digitalt ska de vara, men han hade faktiskt inget val. Vi skulle åt andra hållet. Men vi fick en del att prata om under vår hemväg. Inte minst hur ständigt närvarande mobilen är (ska vara). Och vi mindes båda hur det var i förmobilsk tid.

Det var på den tiden partnerns (ytterst välmotiverade givetvis) förseningar skapade oro i hemmet. Nu kollar jag bara i appen och ser hur fort och var hon rör sig. På minuten vet jag när hon kommer hem. Och tvärtom givetvis.

Och att vänta på varandra utanför en klädesbutik har blivit rena nöjet. Det tidigare tålamodsprövande stampandet har ersatts av tryckande. På smartfånen alltså. Hinner till och med glömma att jag sitter och väntar. Sånt jag kallar utveckling.

Och det minsta man använder mobilen till är ju att ringa. Och jag saknar inte ens pappersalmanackan (ursäkta, det heter ju kalender numera). Och fågelboken med vidhängande läten ligger också i mobilen.

Och stegräknaren. Det är något maniskt över mitt sätt att alltid kolla hur många steg jag knatat. Jag vet ju att det är 1,5 km inklusive spring i butik ner till Täbban, men jag måste bara kolla. Min assymetriska gång och fart är ok, men det är tveksamt om midjemåttet stämmer.

Och så eID-kortet. Det var lite roligt i början när läkarmottagningen inte riktigt ville kännas vid att det var på riktigt. Och så inköpslistan. Man bockar av och det plingar så glatt i affären.

Där gick vi och kom inte på någonting som var bättre förr. Det säger väl en del om minnesfunktionen, men också om behovet av att hänga med i tekniken.

Men jag behåller nog kompassen. För säkerhets skull.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 28 april 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 8 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Jag ska ju inte träffa någon

– Så där kan du väl inte gå klädd!

Vi satt på terrassen hos bekanta och intog ett glas vin (på behörigt avstånd givetvis), då konversationen nådde oss från andra sidan häcken. Det var uppenbart att grannfrun inte var tillfreds med mannens klädsel.

Den egna hustrun nickade. Igenkännande? Instämmande? Jag var precis på väg att fråga, när den dåligt klädde grannen tog till orda:

– Vadå klädd? Jag ska ju inte träffa nån. Inte ens grannen ser mig ju.

Vår kompis nickade bekräftande och viskade att vi kanske skulle ge lite stöttning (support på ungdomssvenska), men vad vi än hade sagt skulle det ha blivit fel. Ville vi inte störa grannsämjan var det nog bäst att hålla truten bakom knuten.

– Nähä, är jag ingen då? undrade grannkvinnan med något förhöjd intonation.

Nu började det bränna till. Jag sneglade på hustrun som koncentrerat följde replikskiftet. Ingen synlig reaktion. Kollade min egen klädsel. Kamraterna fanns bara hundra meter bort, men jag hade ändå egenhändigt och frivilligt bytt skjorta.

Kanske var byxorna lite vita över knäna, men annars höll jag väl måttet? Undrade hur grannen var klädd egentligen? Jag lutade mig fram för att kolla, men hejdades i sista stund. Partner ville inte avslöja vår närvaro.

– Jag menade ju att jag inte ska visa upp mig för kunder eller bli bedömd av nån. Vad är det för mening att klä om sig när man är isolerad? Du vet ju att jag kan vara snygg.

Snygg glidning där. Hans hustru har självklart sett alla varianter och var van. Inte behövde man väl klä upp sig för henne? Eller?

Hörde tyvärr inte svaret. Rösterna försvann in i huset och vi fick ingen upplösning av dramat. Inget facit ens.

– Det här kräver mer vin.

De båda kvinnorna förenade sig i detta krav och satte sig tillrätta för att reda ut modefrågorna.

– Konstigt det där att det alltid är kvinnan som klär upp sig för mannen. Varför kunde det inte vara lite mer som hos djuren? undrade hustrun och vi tänkte båda på timmar av fågelfotografering. Där var det ingen tvekan om vem som ansträngde sig för vem.

– Men det är ju under parningstiden, försökte jag vara rolig. Den gick inte hem.

– Jaha du, för många herrar verkar det vara november året om.

Där fick jag. Nu for argumenten för ordnad klädsel över huvudet på mig, medan jag hade funderade över om man klär sig för sig själv eller för dem man träffar. Enklast var ju att välja båda, men dylik inställsamhet ligger inte riktigt för mig. Man måste väl välja. Typ.

– Den som arbetar hemma vid datorn i morgonrock, saknar mental ryggrad. Utan den lär det bli svårt att hantera det här eländet. Och hur kan man bara tro att man ska få nåt gjort om man inte klär sig som på arbetsplatsen?

Där togs det i må jag säga. Fast det ligger nog något i det här med kläder. När livet blir komplicerat eller det självklara försvinner, är det nog viktigare än någonsin att hålla kvar rutinerna: gå upp vid samma tidpunkt, bädda sängen, göra dig i ordning för att möta dagen.

Inga mysbrallor den här veckan alltså.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 11 april 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 7 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hamster, ekorre, skata? Vilken är du?

Krönikören C-H Segerfeldt fotograferad av Eva Neveling. Läs mer om honom under Krönika 1 längre ned på den här sidan.

 

Det är dylikt som händer när uppmärksamheten inte är riktad åt samma håll som färdriktningen. För mig hände det 10.40 i hörnet mellan kaffefilter och snacks. Det blev ingen ljudlig smäll, utan snarare en dov duns när kundvagnarna träffade varandra på Ica.

Vi ursäktade oss båda och eftersom avståndet var två vagnar passade vi på att byta några ord.

– Jaha, du är också ute och hamstrar.

Jag kollade i min vagn. Där trängdes fyra yoghurtpaket med tre påläggstuber och en liten, liten salami. Hans däremot var fylld över kanten. Överst tronade två balar toapapper.

Nu gällde det att iaktta social balans. Han hade ju ändå kommit från höger.

– Njae, jag har väl en del kvar, svarade jag svävande med blicken stadigt riktad mot hans vagn. Han noterade inte blicken så efter ytterligare några meningslösa fraser drog sig hamstern tillbaka.

Och jag funderade över varför människor har en sådan benägenhet att ge sina (dåliga) beteenden namn efter djur. Och varför hamstrar man toapapper?

OK då, även goda beteenden har djurnamn, men de hör inte hemma i kristider. Så tillbaka till de dåliga.

Som det här med hamstern. En liten råtta som tycker det är kul att springa i ett hjul. Släkt med marsvin och några till. Den har alltså fått klä skott för att den är förutseende och lagrar när och varhelst den hittar föda. Den är aldrig oförberedd på kriser.

Den mänskliga motsvarigheten kallas prepper. Tänk så mycket bättre det blir med engelska i alla fall.

Eller ekorren. En liten större råtta med stora bakben som också hamstrar (!), men tyvärr ofta glömmer var den lagt grejerna. Så många lager blir det. Säkert också lite mer än vad som behövdes, men hamstrandet är inbyggt och är inte direkt relaterat till behovet.

Mänsklig variant kallas samlare. Alltså den som samlar mer än hen behöver och till slut kallar det hobby.

Sen har vi motsatsen. Skator hamstrar inte ett enda dugg. De samlar in det de behöver för stunden. Omedelbar behovstillfredsställelse alltså. Hittar de inget tar de från grannen. Lagra? Knappast.

Mänsklig motsvarighet kallas politiker. Oavsett krisers omfattning, innehåll eller varaktighet är det fyra år som gäller för all insamling. Längre perspektiv saknas.

Till sist har vi de smartare sorterna som äter sig vrålmätta innan de går och lägger sig. De vet att man inte behöver äta när man sover. Alltså sover man när det inte finns något att äta. Björn är ett exempel.

Mänsklig motsvarighet saknas lyckligtvis.

Ja, jag vet att jag generaliserar och drar lite vaga slutsatser, men när djurens tvåbenta motsvarighet ser krisen komma ska det bara hamstras (använd gärna bunkra för omväxlings skull). Strunt samma om man behöver eller ej. Man vet ju inte när det blir tillfälle nästa gång. Bäst att förse sig. Rejält.

Alldeles nyligen var det pandemin som väckte vårt behov av toapapper och nu är det kriget i Ukraina. Gemensam nämnare är oro för framtiden, men seriöst alltså! Toapapper?

Kan man inte göra något åt det som skapar oron, kan man ju åtminstone göra det man kan. Hamstra.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 23 mars 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 6 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Hängslen, livrem och behå

Hängslen på rätt ställe? Fotograferat av C-H Segerfeldt på en restaurang i Täby Centrum.

 

Det var en gång en finansminister som hade både hängslen och livrem. Samtidigt. Vid lämpliga tillfällen när oppositionen krävde satsningar, refererade han även till sin utstyrsel fast då i överförd bemärkelse: "Statens finanser kräver både hängslen och livrem".

Hängslen har sedan dess (?) varit ett av få tillbehör som en man kan fågla sig lite med. Vi har ju inte så mycket kvar sedan slipsen drogs av och skjortan slets upp ur byxorna.

Idén om nedhasade brallor för att blottlägga intima bakdelar handlar kanske mer om dåligt omdöme än mod(e).

Så vad återstår för oss män när vi vill pryda oss?

I veckan såg jag en (i alla fall för mig) ny variant. En medelålders hipsters krampaktiga försök att stanna på nedre sidan av 50 dök upp framför hovmästaren på restaurangen. Som stöd (?) medfördes både son och hustru. Prydligt klädd, men märkte han inte att han tappat hängslena? Vi tappade hakorna när vi såg de fladdrande remmarna hänga och dingla längs benen.

Liknande företeelse har jag sett på grannens 4-åring, men 50+?!

Avsikten var uppenbar som med allt mode: väcka uppmärksamhet. Och han lyckades. Vi diskuterade huruvida han hade livrem också (ser du någon på bilden?). Eftersom det inte gick att googla sig fram till något svar, blev vi sittandes i okunnighet, medan maten kallnade. Kanske hoppades vi att svaret skulle uppenbara sig på naturlig väg. Byxor sitter ju inte upp av sig själv. Typ.

Men vad säger detta om samtiden? Egentligen inte ett dugg, mer än att människor alltid med alla tillgängliga medel försöker visa att de är yngre än de ser ut. När mogna vuxna klär sig ungdomligt väcker det dock ofta mer medömkan än beundran.

Eftersom jag numer tillhör den övre kvartilen av modebranschen (= har det mesta jag behöver), tränger inte heller reklamen in. Dock gjorde mig hustrun intresserad genom att läsa upp en beskrivning av ett klädesplagg. Häng med nu: "SOC W BASIC MESH TOP. Medium support. Glansig yta. Ventilerande meshpartier. Damstorlekar."

Frågan över frukostbordet var: vad handlar annonsen om? Det är något som uppenbarligen karlar använder flitigt, men att det nu också finns i damstorlek. Hhhmm? En hoodie? Ett träningslinne?

Behå! sa hustrun.

Efter att ha städat bordet efter skrattanfallet, undrade jag när karlar använder dylikt? Varför måste man annars påpeka det uppenbara? Och hur gammal var reklamkillen?

Men det var på fullt allvar. Jag visste att Casall säljer behå, men även här annonserar man ut damstorlekar. Risken att herrar anser sig ha monopol på det plagget är ju annars uppenbar. Man måste ju vara tydlig och transparant (budskapen alltså – inte kläderna) så här i genderkorrekta tider.

Tights är jag också välbekant med, men ännu har jag inte sett en karl iförd dylika. Då hade det nog inte blivit mycket tränat den morgonen. Men nu vet jag att de även finns i damstorlekar.

Håhåjajaja.

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 10 mars 2022.

KOMMENTAR av Täby Allehandas utgivare Mac Lennart Lindskog: Kan tidningens läsare hjälpa oss att översätta krönikans "SOC W BASIC MESH TOP. Medium support. Ventilerande meshpartier" till begriplig svenska? Skriv gärna din översättning som en kommentar på Täby Allehanda M L Lindskogs Facebooksida, tack.

 


ANNONS


 

Krönika 5 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Nyklippt uppfostran

Småsystrarna gnabbades om vem som skulle komma först upp i frisörstolen i Täbban (Täby Centrum alltså). Någon vann för det blev tyst. Mamman strök omkring och beskrev vad frisören skulle göra. Jag hade bra koll i spegeln.

– Och det gör nog lite ont, sa mamman varpå barnet omedelbart började skrika.
– Jag vill inte klippa mig. Jag vill inte, jag vill inte!

Frisören som såg en presumtiv kund försvinna försökte lugna.
– Det gör inte ont alls. Det lovar jag.

Men se det skulle hon inte sagt. Mamman fräste till.
– Jag känner mina barn bäst. Gör nu ditt jobb.
Precis vad jag tyckte. Klipp (till) mamman i stället!

Mamman försökte lugna det klippmotsträviga barnet (som hon precis skrämt upp), men det slutade med att flickorna bytte plats i stolen. Mamman kastade en varnande blick mot frisören, som snurrade på kammen och väntade. På arbetsro månne?

Du anar förstås hur mina tankar gick: om nu mamman av omtanke ville inviga barnet i klipprocessen, varför högg hon då till med att det kunde göra ont? Ärlighet? – i vår familj försöker vi förbereda våra barn på vad som eventuellt kan ske och göra dem beredda att tackla livets små förtretligheter. Luggning till exempel.

Är öppenhet och ärlighet mot barn alltid den bästa metoden? Är det av omtanke om barnets utveckling och förståelse för de demokratiska processerna som man låter 3-åringen välja middagsmat?

Och är det över huvud taget rimligt att ställa barn inför valsituationer? Vill du sova med pyjamas eller kalsonger? Vad vill du ha på dig idag när det regnar? Tog du på dig (den rosa) princessklänningen? Jaha, är det den du vill ha i skolan?

Men än var klippningen inte slut. 7-åringen (för det var nog en sådan) hade på frisörens fråga beskrivit hur hon ville ha det på huvudet: "Jag vill att det ska vara längre på den här sidan och jättejättekort på andra sidan", sa den modemedvetna.

Hårtussarna yrde upp från golvet när mamman kom sladdande in från höger. Nu ska vi se hur det är med barnens inflytande i uppfostran, tänkte jag. Inte utan skadeglädje. Det ska medges.

– Det där har vi verkligen inte kommit överens om. Vi pratade om långt hår och mittbena som alla andra flickor har. Inte om någon monsterfrisyr.

Så dök då ärligheten upp till ytan. Under press reagerade modern precis som en vanlig förälder. Nu fanns inget utrymme för daltande (min alldeles egna formulering). Nu är det mamma som bestämmer.

Dottern hade självklart inga svårigheter att notera scenförändringen och utnyttjade den också snabbt.
– Men du sa ju att jag fick bestämma själv, protesterade hon.

Frisören hade nu intagit en garde-position med saxen i lämplig försvarshöjd. Hon visste ju att alla eventuella inlägg skulle slå tillbaka på henne själv.

– Självklart får du bestämma själv gumman, men du kan inte gå och se ut på det viset.

Modern var självklart lyckligt omedveten om sin inkonsekvens och bristande logik. Hon var en snäll mamma som ville sina barn väl, men det får ju finnas gränser. Själv sjönk jag tillbaka i grubblerierna kring hur jag själv var uppfostrad och uppfostrade. Säkert gjorde jag många fel.

Men nog måste det finnas gränser.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 24 februari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 4 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

En nerriven kontaktledning

– Hur går det där projektet som du tog över efter Patrik?

De båda 40-åringarna i sina alldeles för trånga kavajer väntade också i kassakön på Åhléns. Av gammal vana tjuvlyssnade jag.

– Det går som tåget.
–Aj då, det var trist att höra. Vad är det som inte funkar?

Va? Det gick ju som tåget. Hörde jag fel?

– Det mesta tyvärr. Det är nerrivna kontaktledningar, signalfel, växelfel.  You name it. Jag tror nästa steg är att byta systemet helt enkelt. Lägga ut ny räls alltså.

Åt det där sista skrattade visserligen båda, men vad var nu det här? När jag var något yngre betydde begreppen "går som tåget" eller "går som på räls" att det gick bra. Vad hade spårat ut under de här åren?

Fast det var ju en ganska kul vändning. Den äldre generationens sönderkörda metaforer håller inte längre, men används ändå fast i en annan context (nusvenska för sammanhang). De båda kavajerna var dessutom överens och reagerade på samma sätt över tågliknelsen så det var ju inga problem med kommunikationen.

Och så dök det upp andra metaforer som nog är utsatta för samma skadegörelse. Vem vågar idag påstå att något är lika säkert "som ett brev på posten"? Det väcker ju bara skratt. Alla vet ju att brev numera inte skickas via posten. Och skulle de mot förmodan göra det, kan man vara tämligen säker på att de inte är säkert att de kommer fram.

Eller referera till "lagens långa arm". Den räcker ju numera inte längre än till tangentbordet för att skriva ner standardformuleringen: "utredningen-nedlagd-i-brist-på-bevis".

Och dagens ungdomar lär väl knappast heller använda borstbindare som referens, när de tycker att någon röker/ljuger/svär för mycket. Det är kränkande särbehandling och nedvärdering av en yrkesgrupp. Typ.

Och vilka lakan är numera vita mer än på sjukhuset? Där är kanske också enda stället den gamla devisen "vit som ett lakan" har full relevans.

Att ha häcken full hänger väl med ett tag till, men de flesta har glömt vilken häck de talar om. Den egna? Nej, Grannens oklippta? Nej. Häcklopp? Nej. OK jag ska avslöja det: det handlar om ett galler (häck) som skulle vara fullt med hö till kor och hästar.

Det är förvisso några metaforer kvar för att inte tala om andra ålderstigna uttryck (få betalt för gammal ost o.s.v), de s k idiomatiska (oöversättbara) uttrycken, men jag lämnar åt nästa generation att hitta på nya.

Och de kommer, men kanske inte från de håll vi är vana vid. Med stigande antal nya svenskar från Mellanöstern kommer slangord som haram (inte bra), walla (gud hjälpe mig), jalla (skynda på) och många fler. Om de sprider sig återstår att höra.


Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 10 februari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 3 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Toppen med tipp

– Va? Är du på tippen nu igen? Har du fortfarande något skräp kvar hemma?

Jag hade ringt kompisen i bilkön vid Hagbytippen, men han verkade inte alls förvånad över min framfusiga fråga.

– Ja, jag kastar ju inte allt på en gång. Då har jag ju inget att göra nästa vecka.

Skojade han? Skulle det vara kul att åka till tippen och sitta i bilkö en tisdagsförmiddag? Och nu lät det som han sörplade också. Jag behövde inte fråga.

– Du ringde mitt i kaffepausen. Idag har frugan skickat med bullar så det är bra man har automat.

Jag antar han inte syftade på kaffet. Det var nog bilen? Jag försöker framkalla bilden av gubbe i automatväxlad bil med en fot på gasen i uppförsbacken och händerna upptagna med fika. Det gick inte.

Är det tippen som är toppen under corona? Jajamen, kunde jag konstatera då jag inte klarade nyfikenheten, utan drog dit med några påsar med obekant innehåll. Det var fullt ända ut på vägen. Från båda hållen!

– Jag tror att folk tycker att det känns bra att både rensa i förråden och göra nåt vettigt i dessa tider, funderade en orangeklädd tjej i nedre 20-åren.

– Och jag tycker också det är roligt. Vi måste hela tiden svara på massa frågor och alla är hyggliga och hjälpsamma. Dom vill liksom göra rätt. Jag tycker det är toppen att jobba på tippen.

I handen hade hon en krokförsedd käpp. För att hålla 2-metersluckan till alla frågvisa?

– Nä, ibland blir det ju fel och då fiskar jag upp det ur containern.

– Dö, vart ska jag kasta dom hära? En yngre upplaga höll upp två odjur, typ krokodiler framför näsan på "fråga mig". Men va´ f-n har folk hemma egentligen?

– Ä´rom av gummi? undrade tippassistenten (eller vad de nu heter på nusvenska?). Jorå, och så åkte de ner i brännbart.

Det är ungefär så här roligt man får nuförtiden. Fast jag medger att vi börjat tumma på säkerheten. I takt med det stigande antalet besprutningar minskar vi avstånd och försiktighet och litar helt på försynen och flickpluntan. Den är praktisk när vi ska tvätta händerna före möten med barnbarn.

Men antalet vettiga sysselsättningar börjar sina efter nära två års rotande i förråd och garderob. Och hustrun börjar så smått inse att hon måste begränsa mina tippresor. Där har hon fått oväntat stöd av dieselpriset (20,67!), men är också uppmärksam på vad jag vill kasta.

– Du kan väl börja måla om alla dörrkarmar som du pratat om i tre år nu, föreslog hon samtidigt som hon ryckte något som såg ut som en julprydnad ur min hand.

I väntan på målningsinspiration har jag börjat med appkast. Fast jag insåg snart att det varken kändes särskilt meningsfullt eller innehållsrikt att sitta i en hörna och tömma telefon och padda på onödiga appar.
Förslag?! Någon?

Krönikör: C-H Segerfeldt.
Publicerat: 27 januari 2022.

 


ANNONS


 

Krönika 2 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

Att undvika kulturkrockar

Kvinnan på sätet mitt emot var rasande. Någon i mobiltelefonen gjorde henne så upprörd att hon knöt näven och slog den i sätet bredvid sig.

Det var nog lika bra att jag inte förstod arabiska även om det på något sätt ändå kändes märkligt att vara så nära och ändå helt utanför.

Hon knäppte bort samtalet, tittade ut genom fönstret och försökte uppenbarligen lugna sig. Mötte min blick, som jag hoppades innehöll något av den sympati jag kände.

– Han åka till helvetet!

Jag nickade försiktigt och funderade på om hon ville att personen skulle dra åt helvete eller åka tillbaka till helvetet, kriget.

– Jag inte får åka tunnelbanan. Inte lära svenskan, inte få pratikjobbet.

Sakta pyste ilskan ur henne och så kom insikten om vad hon hade gjort: grälat högljutt offentligt. Så gör man bara inte i Sverige. Hon bad om ursäkt. Flera gånger och självklart försökte jag förminska det som hänt även om jag ju tyckte att hon dragit rätt slutsats.

– Vi har olika vanor och olika kulturer. Det är okej, försökte jag, men hon höll inte med.

– Min kultur inte bra i Sverige. Jag måsta lära nya kulturen, sa hon och rätade upp sig på tunnelbanesätet.

– Jag aldrig skrika på mina barn i affär, slog hon fast.

Och så var vi överens på något sätt, men avbröts av att vi stannade vid T-Centralen och kvinnan klev av. Jag fick ett snabbt leende och ett tack.

Jag hade några stationer på mig att fundera över hur man undviker kulturkrockar. Kanske är den grundläggande skillnaden att vi i Sverige gör väsentlig skillnad mellan privat och offentlig kultur: religion är privat, grälen är privata, barnuppfostran privat o.s.v

I muslimska länder gör man inte samma åtskillnad. Och hur vi än vänder på det är det majoriteten som bestämmer kulturen och minoriteten (varav 5 procent är muslimer) lär sig kulturen. Och vem ska lära dem det? Jo, det ska vi göra.

I Sverige rättar och korrigerar man inte andra offentligt, man lägger sig inte i, tar inga meningsutbyten (undantag: trafik och lagidrotter). Dylika kan leda till konflikter som svensken är livrädd för.
Men vi vet med säkerhet att vi egentligen inte tycker om:

  • muslimska förskolor
  • hederskulturer
  • barnäktenskap
  • patriarkat
  • ojämlikheten mellan könen

Men så säg det då! Och berätta varför!

Om du vill minska kulturkrockarna, kommer du också att få chansen att berätta för våra nya svenskar:
att det är problematiskt att hela släkten kommer och ockuperar väntrummet för att umgås med en inlagd anförvant på sjukhuset,
att alla människor har samma värde. Även flickor,
att religiösa symboler är ett hinder på arbetsmarknaden,
att många uppfattar det som en ovänlig handling att inte ta i hand.

Vi har turen att ha en syrisk kontaktfamilj. Kontakten har vuxit till vänskap och vi besöker gärna varandra. Och jag blir glatt överraskad när Mahmoud ringer och frågar om hustruns höftoperation eller om jag mår bra efter influensan.

Han förstår inte min förvåning.
– Så gör man alltid i mitt hemland. Det är självklart.
Och ingen i familjen blir förvånad över att vi ibland tar upp våra olika kulturer.

Krönikör: C-H Segerfeldt
Publicerat: 3 januari 2022.

 


ANNONS


 

Täby Allehanda utökar med
en ny webbsida för kul kultur

Webbtidningen Täby Allehanda utökar med en ny webbsida för lättsam och humoristisk underhållning från och med den 18 december 2021. Sidan heter "Kul kultur" och kommer att uppdateras när andan faller på.

Sidan ska inledningsvis bestå av nyskrivna krönikor av Täbybon C-H Segerfeldt. Därtill kommer Täbykonstnären Åke Westins roliga teckningar till Mac Lennart Lindskogs mackaränger (humortexter), som publicerades i Täby Allehanda på papperstidningens tid (fram till och med februari 2013).

Det finns många lustigheter under årens lopp att hämta ur denna arkiverade källa. Det kan även bli en och annan helt ny mackaräng här på sidan.

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Krönika 1 av C-H Segerfeldt: Tankar i tiden

C-H Segerfeldt, Ellagård i Täby, är dagstidningsjournalisten (15 år) som gick till näringslivet (bland annat Volvo 6 år) och sedan eget företag inom kommunikation och chefsutbildning (25 år). Hela tiden har skrivandet varit centralt: Att iaktta, skriva ner och publicera är en del av C-H:s liv. Gärna med en humoristisk eller satirisk släng. Från och med december 2021 medverkar han med egna krönikor i Täby Allehanda. I övrigt är han ordförande för pensionärsföreningen SPF Seniorerna Tibble Täby. Foto: Eva Neveling.

 

Priority seat = jag först

Senioren tog sig i sista stund in i tunnelbanevagnen. Den var knökfull, men uppenbarligen var han en prövad och van resenär. Han sökte sig nämligen direkt till de sittplatser vars gula dekaler visar att de är prioriterade för just äldre.

Attans fiffigt av SL. Nu ska vi se hur de fungerar i verkligheten, tänkte jag som stigit på tidigt och fått min sittplats.

Senioren ställde sig framför en markerad plats som dock var besatt av en ungdom. Hans kroppsspråk visade tydligt att han tänkte utnyttja SL:s nya giv.

Ungdomen var djupt försjunken i sin mobil och märkte honom inte ens.

– Ursäkta mig, sa senioren. Skulle du kunna byta plats med mig?

Det där var väl lite väl inlindat tänkte jag från motsatta sätet (som inte var gulmarkerat). Här kommer inte att hända någonting.

Jo, kanske ändå. Ungdomen vred nämligen mödosamt och motvilligt på huvudet och sa till seniorens livrem (om det nu heter så på nusvenska? Bälte kanske?).

– Serru ente att platsen ä öpptaaagen?

Den dräpande repliken skulle fått vilken senior som helst på reträtt, men inte den här.

– Du har kanske inte uppmärksammat att detta är en plats för äldre, sa senioren och underströk sitt påstående med käppen. Inte hotfullt, utan bara för att peka på den gula dekalen bakom ungdomens huvud "Priority seat".

Ingen reaktion. Ungdomen kunde nog inte just de engelska orden. Men nu hade ordväxlingen uppmärksammats. En viss rörelse förmärktes i den packade vagnen, men på svenskt vis la man sig inte i.

Det enda som hände var att senioren vände sig om. Jag suckade tyst och uppgivet och runt om mig verkade faktiskt de flesta instämma i min suck. Men ingen gjorde något. I Sverige gäller inte respekt för äldre, utan jag först.

Så nedstämd var jag att jag nästan missade nästa fas. Senioren hade inte gett upp utan bara vänt sig om för att stillsamt kunna sjunka ner i ungdomens knä.

– Vaffan jörru gubbe??! Äru ente klok?

Men gubben ifråga svarade inte. Han lutade sig bara mot sin käpp och visade tydligt att han tänkte sitta kvar på de sönderklippta jeansen.

Vi fick ögonkontakt. Jag nickade. Ville att han skulle känna att jag var helt på hans sida. En kvinna i nedre barnhämtaråldern klappade honom försiktigt på axeln. Det var nog menat som stöd.

Skulle ungdomen ge upp? Prestige började sakta smyga sig in i hans allt stelare kroppsspråk. Eller var det adrenalin? Man vet ju inte vad det lättkränkta folket kan få för sig, men han var inte dummare än att han märkte stämningen omkring sig.

– Hur faen ska ja kunna resa mej nurå tycker du?

Meningen var inte mer än uttalad förrän flera armar hjälpte senioren upp och några andra såg till att ungdomen förpassades ut i gången.

Senioren sjönk sakta ner på det prioriterade sätet. Såg sig omkring och tänkte antagligen att han skulle säga något förlåtande? moraliserande? tacksamt?

– Att det ska vara så svårt att få en sittplats nuförtiden.

Skrattet från både stående och sittande var återhållet tillkämpat, men lättat. Nog anade jag lite skamkänslor, men det var nog mest inbillning, Respekt för äldre är ett begrepp som man fasat ut i det jämställda Sverige.

Krönikör: C-H Segerfeldt
Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 


– Våren och hösten är de bästa årstiderna. Då slipper man klippa gräs och skotta snö.


Publicerades första gången i papperstidningen Täby Allehanda nummer 126, som utgavs den 18 juni 2009.

Återpublicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS


 

Täbykonstnären Åke Westin medverkade regelbundet med humorteckningar i Täby Allehandas papperstidning under åren 2006–2013. På fotot taget den 4 december 2021 ses han framför några av sina utställda konstverk på Karby Gårds julmarknad i Täby.

Åke Westin har fem års litografisk utbildning inklusive Grafiska skolan. Han är medlem i KRO, IAA, Illustratörcenter, Täby Konstnärer och KarbyGrafikerna. Han har bland annat gjort en 4,3 m lång altartavla till Valstakyrkan i Märsta (Svenska Kyrkan) och en 2,5 meter hög och 25 meter lång väggrelief hos Svenco Papperssäckar.

Publicerat: 18 december 2021.

 


ANNONS